Jag?
Hade en mycket frustrerande diskussion med älskling i natt. Vi diskuterade personligheter och hur de förändras med tiden, samt varför dessa förändringar sker. Vi verkade vara överrens om att man själv är den enda som kan förändra sig själv. Men när det gäller hur mycket som går att ändra samt hur mycket av detta som sker frivilligt så skiljde sig våra åsikter ganska mycket.
När jag ser till mig själv så ser jag mycket tydligt att jag på ett sätt är den jag alltid varit. Jag kan vänja mig av vid ovanor och jag kan välja att försöka tänka annorlunda, men innerst inte gör jag allt detta på samma sätt som jag skulle ha gjort som 10-åring. Det är svårt att förklara hur det är jag känner. Men mitt allra innersta, kärnan i mitt jag, har liksom inte förändrats under åren. Jag är mer medveten om hur jag är och kan styra mina handlingar, men den inre rösten kan jag inte förändra.
När jag var liten och tänkte på mig själv i framtiden, hur jag skulle vara i ungefär denna ålder, så hade jag alltid en bild av att jag skulle vara en annan människa, mer självsäker och framgångsrik. Jag har nu lyckats förverkliga ett par drömmar, men den lilla flickans osäkerhet har varit med mig hela tiden och det är fortfarande hon som formulerar tankarna bakom varje handling.
För mig är personligheten inte bara vad man säger och gör, utan kanske mest den man är innerst inne, det som oftast ingen annan kan komma åt. Förstår ni hur jag menar?
Älskling och jag började bara tjafsa och det blev jobbigt. Han verkar mena att jag kan ändra på allting med mig själv, bara för att jag är medveten om många av mina fel och brister. Men jag ser det inte så. Jag kan visserligen ändra mitt beteende, men hur tankarna bakom varje handling formuleras kan jag inte styra över, därmed är jag fortfarande samma person.
Jag kan tänka att "Okej, nu ska jag inte tänka några negativa tankar" och sedan försöka undvika det, men det kommer fortfarande att vara mitt jag som talar till mig och formulerar de tankarna.
Känner att detta blev väldigt komplicerat, men så är det ju också. Jag kan knappt förstå själv hur jag fungerar, då är det minsann svårt att försöka få någon annan att förstå.
Jag vill ju tro att det i varje människa finns en kärna, ett jag, en själ/ande, eller vad man nu vill kalla det, och det är detta som gör mig till mig och särskiljer mig från dig.
2009-12-03 @ 11:30:15 Permalink Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/