Måndagsspöken
Idag var en sådan dag då jag borde ha stannat kvar i sängen. Jag vaknade vid 4-tiden av att jag högljutt jämrade mig och var intrasslad i lakanet. Det var herr feber och fröken ontihelakroppen som kommit på besök, tillsammans med lilla Bernt som tycker om att sitta och skapa smärta i halsen. Jag lyckades tillslut somna om en stund igen innan det var dags att kliva upp, vilket var lättare sagt än gjort. Men på något vis gick det, och jag tog bussen in till stan.
Gick blundandes hem till lägenheten och kröp ner i sängen. Efter en stunds vila var det bara att kliva upp och bege sig iväg till skolan. Jag var helt insluten i min egen värld, i min lilla feberbubbla. Mina händer vägrar samarbeta när jag är sjuk och jag får så oerhört ont i lederna. Jag lyckades med något riktigt skickligt när jag skulle hämta ett glas vatten. Det var som om jag befann mig utanför mig själv och kände hur mina händer darrade jättemycket. Jag visste att jag skulle tappa glaset, och jag såg i slowmotion hur det närmade sig golvet. Men jag kan liksom inte minnas att jag tänkte något. Det gick i enormt många bitar och jag bara stod och tittade i några sekunder innan jag reagerade. I vanliga fall skulle jag ha sagt något roligt och troligen även reagerat på de gliringar jag fick, även om jag inte skulle ha brytt mig om dem. Jag gick bara och hämtade en sop och sopade upp glaset, utan att tänka på att jag gjorde det. Sedan var det som om jag vaknade och blev aningen chockad. Det var lite läskigt, att liksom inte vara närvarande alls. Smidigt av mig också att säga att jag "slängt ett golv i glaset" xD
Jag är sjukast i världen, minst! Nej då, jag överdriver inte alls. Hrm. Tycker bara lite synd om mig själv (vilket det ju egentligen inte är, jag vet!) för att det känns som om någon lindat in min hjärna i massa bomull. Kan inte tänka och har massor att göra. Jag är så envis att jag vägrar stanna hemma från skolan så länge jag kan gå, men att jag inte lyckas plugga kan jag som inte göra något åt..Att vara fysiskt närvarande är en sak, men psykiskt är en helt annan. Varför ska jag alltid vara extra seg på måndagar, på filosofin?
I morgon ska Mitzy avlivas, stackars lilla vovvsan och stackars mig som blir så ledsen då! Försöker tänka att det ju är det bästa för henne, att hon slipper lida mer och att genomgå en smärtsam operation, men ändå! Jag älskar henne ju, mer än någonsin nu förstås. Varför ska man komma på sånt när det är helt eller i alla fall nästan, försent? Hoppas att jag kan ge henne en bra sista dag i morgon i alla fall.
Dagens ord: Beslutsångest, från Nisse
Dagens dikt
Vad skall jag
göra med
mitt liv
studentpaniken
kommer krypandes
längs min ryggrad
och sprider sig
i hela
min kropp
Vad kan jag
lyckas med
vilka möjligheter
är mina
och hur vet
man att
man väljer
den
rätta vägen
Beslutsångest
kokar i min mage
och jag har
ingen aning
om var jag
ska gå
med mig själv
och mina
kunskaper
Nej, jag känner mig inte ett dugg poetisk idag, så det blev bara ordbajs. Det där visar ju dessutom så tydligt vad jag känner inför framtiden. Jag vet inte alls vad jag ska göra med mitt liv och vad jag ska göra efter studenten. Eller, ibland tror jag mig veta, men så kommer beslutsångesten och bråkar. Älmhult, är det lösningen tro?
Gläsch. Inget går som det ska idag och jag vill bara lägga mig ner och dö en stund. Allt känns meningslöst och jag har ingen ork! Och det är bara snösnösnö överallt! >_<
2009-02-09 @ 19:57:26 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (1) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/