Förlåtelse och godhet

 

 

Vilken dag! Man har alltid fullt upp när Novalee är här. Nu en stund innan hon skulle åka hem till Joel och bada så busade vi oss alldeles utmattade. Vi lekte tagen, kurragömma och gjorde en massa knas. Vi bildade en hög av skratt på golvet och hon var riktigt go och underbar. Tidigare under dagen har hon varit lite småtjurig, men den här stunden var superhärlig. Jag älskar när hon skrattar hjärtligt, från djupet av sin lilla kropp. Livet får liksom en helt annan betydelse när man tillåter barnet i sig att komma fram och leka, något jag ofta är väldigt dålig på. Men ja..Den här ungen kan stundom få mig att engagera mig mer helhjärtat än någonsin förr. 



Efter att ha läst boken Oceaner mellan oss, som jag fick i julklapp av Isaks föräldrar, så väcktes några funderingar. Skall jag vara ärlig så har jag lite svårt för allt tjat om Gud i den, men grundberättelsen var ändå fin. Det handlade mycket om att "Kärlek är när människor förlåter varandra", och även om det kommer från Bibeln så tycker jag att det är något att ta fasta på. Förlåtelsen är ju faktiskt något av det allra finaste som finns. Jag brukar säga att man kan lära sig acceptera saker, men aldrig glömma och aldrig förlåta. Nu är jag nog beredd att erkänna att jag mest troligt haft fel. Kanske är det nästan tvärtom. Man kan förlåta, men inte glömma och acceptera..Eller? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag vill plötsligt tro på förlåtelsens kraft. Hur svårt saker och ting än kan vara, och i dagens läge är för mig, så önskar jag ju inget hellre än att bli förlåten för det onda jag gjort mot de jag älskar. Jag som inte ens har trott på äkta förlåtelse brukar väldigt ofta be om ursäkt för småsaker, kanske förlorar ordet sin betydelse då? På samma sätt som hata och älska som inte bör missbrukas?

Kanske är det lättare för troende att förlåta. De kan "förstå" att Gud haft något särskilt i åtanke då han sett till att onda gärningar begåtts. Bör man förlåta, och hur lätt ska man göra det? Hur vet man att ursäkten kommer direkt från någons hjärta och inte är bara en tom fras?

Jag vet inte hur jag skall kunna be om ursäkt till de jag sårat, för jag kan liksom inte tänka mig att de skulle förlåta.. Är det egoistiskt att be om förlåtelse?


Vad tror Du om förlåtelsen? Är det något som ens existerar? Är det viktigt, ja rentav nödvändigt?


På tal om egoism...Är det inte så att allt vi människor gör är för våran egen skull? Om jag gör något riktigt snällt mot någon annan, är det då inte (om än undermedvetet) för att jag själv ska känna mig som en god människa? Finns det pur godhet? Jag skulle kunna se det som en god gärning att offra mitt liv för någon, men är inte till och med det bara för min egen skull? Om personen jag dog för istället hade dött och jag hade varit vid liv, så hade jag ju fått skuldkänslor och dåligt samvete för att jag inte gjort något..?




2009-01-31 @ 18:31:06 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Simpor och grodfötter

 

 


Tänk om man kunde vara barn igen, om än bara för en stund. Stora delar av min barndom har jag förträngt, och den var nog inte särskilt idyllisk. Men ändå så var livet mestadels så lätt. Om jag gjort en del saker annorlunda under min uppväxt så hade jag mest troligt varit en mycket starkare människa idag och jag hade inte behövt ångra en del av mina val. Någonstans under mina barndomsår förstördes min relation med pappa. Jag önskar så innerligt att det varit annorlunda mellan oss. Så lyckligt ovetande om verkligheten man var ändå, när ens största dröm var att få bli en prinsessa, liksom de apatiska, underordnade prinsessorna i alla sagor. Inte såg man falskhet och orättvisor på samma sätt. 


Jag skulle så gärna veta varför ingen tyckte om mig när jag var liten, varför jag alltid fick höra hur ful och äcklig jag var. Jag som var ett väldigt vackert litet barn. Kan inte minnas att jag någonsin medvetet gjorde något dumt, jag ville bara vara alla till lags. Jag levde stundom i en fantasivärld och delade gärna med mig av mina "lögner" (i min värld var de något helt annat. Det borde väl alla förstå att sådana fantastiska saker som de jag berättade knappast kunde vara sanna. Önskedrömmar utan verklighetsförankring var vad de var). Jag kan än idag minnas hur ont det gjorde i mig när jag blev osams med någon kompis, och hur jag utan tvekan bad om ursäkt för miljontals av saker som inte ens varit mitt fel. Jag lät mig så lätt bli nedtryckt. Några av mina gamla klasskamrater var med om samma sak. Vi var några som hade varsin starkare, överlägsen "kompis" som kunde forma oss hur som helst och få oss att lyda deras minsta vink. Jag var en marionettdocka när jag var ett barn. Så många andra höll i trådarna, och jag dansade allt vad jag kunde. Jag var värdelös. Det jag så tidigt fick inpräntat i mig kommer aldrig att lämna mig. Jag är ful, äcklig och dåligdåligdålig!


Novalee är här i helgen. Jag fullkomligt älskar den ungen, och gör vad som helst för att hon skall få en lycklig och underbar barndom. Jag vill ge henne redskapen att våga stå för sig själv, sina tankar, värderingar och känslor och för att kunna kämpa för att förverkliga sina drömmar. Jag vill överösa henne med kärlek och är beredd att dö för hennes skull. Barn är det underbaraste som finns! Jag längtar tills min allra käraste syster ska föda, så att jag kan bli världens bästa moster. Den ungen kommer ju dessutom att få "världens bästa" mamma och kanske även pappa. Kanske behöver den då inte mig, men jag vill ändå finnas där.

Fasters lilla prinsessa (Novalee alltså) var så sockersöt när hon idag skulle bädda ner mig. Det hör till en av hennes favoritsysselsättningar att beordra mig att lägga mig i sängen, stoppa om mig och sedan läsa saga för mig. Så pussade hon mig, gosade lite och smög försiktigt iväg. Hon släckte lampan, viskade "såd gott" och stängde tyst dörren. Så fort den var stängd ropade hon jättehögt "faaaaster sååååååååådeeeer!". Så gulligt! <3


När jag tänker på min barndom så kommer jag att tänka på alla de barnprogram man sett i sina dagar. Det fanns många bra när jag var liten, så att rabbla upp dem alla är ingen mening. Dock så tycker jag att de blir bara sämre och sämre med tiden. Idag är de hemska, fult tecknade och ja..Usch! Ett par barnprogram som gick när jag var liten har gett mig men för livet, Simpor och grodfötter är ett sådant. Jag har inget starkt minne av programets handling, men de otäcka karaktärerna ger mig rysningar än idag. Det handlade i alla fall om en familj snurpingar som försökte passa in i människornas samhälle.  De var iklädda läskiga kroppsstrumpor och simfötter och var riktigt otäcka. Vad jag kan se så går det inte att finna det någonstans på nätet.. Jag som skulle vilja se det igen för att utreda om det verkligen var så hemskt som jag minns det. Verkar som om Svt faktiskt har raderat det helt, kanske skäms de? Ett par bilder lyckades jag dock hitta, efter mycket möda, dessvärre visar de inte hur hemska karaktärerna såg ut..









Ett annat barnprogram jag verkligen hatade (och fortfarande ogillar skarpt) är Skrotnisse och hans vänner. Jag mår illa bara av att tänka på det och tål verkligen inte att se det. Eremiten och Ture Björkman är nog de värsta karaktärerna. Rösterna till detta program är så fruktansvärt vidriga. Helge Skog och Robert Gustavsson gör visst ett par av rösterna till dessa..Men nej. Huvva. Klarar inte ens av att tänka på det längre :P

Charlies trädgård och Bamsebjörns bilderbok var också hemska program vill jag minnas. Speciellt minns jag Bamsebjörns galna skrik "kyyyyyyyyyyyckliiiiiiiiiing" och hur oerhört förståndshandikappat denne lät när han svarade...Björnes magasin tyckte jag ganska mycket om, samtidigt som jag på något vis var rädd för Björne. Han är ju inte särskilt snäll, utan ganska självisk och ja..kanske rentav elak? Nej usch.


Huff vilken nostalgitripp det blev. Vilka barnprogram hatade/älskade du? Berätta!



På tal om barn... Jag skulle inte ha något emot att föda på detta Hello Kitty-BB! :) (är dock vansinnigt att flickor måste ha rosa och pojkar blått!)





2009-01-31 @ 15:03:55 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Sthlm

 

 

Då var man hemma efter en mycket speciell dag. Strax före 5 i morse klev jag upp, med mycket möda. Eftersom jag lyckades få i mig en vinflaska igår så mådde jag inte alls bra när jag vaknade, efter några få timmars sömn.  Klarade ändock av att släpa mig ner till tågstationen där jag träffade flickorna (Loppan, Bella och Mia).

Så satt vi plötsligt på ett tåg på väg till Stockholm. Efter att vi (speciellt jag) ätit frukost slocknade vi nog till allihopa, mer eller mindre. Jag vaknade till ur en dröm och skrek "oh herreguud!", väldigt pinsamt...Vips så var vi framme i den kungliga huvudstaden och redo att påbörja vårt shoppande.

Jag lyckades inte få tag på någon av de saker jag ansåg mig "behöva", men dock en massa annat fint. För tillfället känns det bra, men när jag kikar på kontot senare lär jag få ångest, om jag känner mig själv rätt. För varje sak jag köper kommer jag dessutom på minst 78 saker till jag "behöver" eller "måste" ha. Det är illa. Men, just nu kan jag inte vara arg på mig själv. Eller jo.. Lite småsur i alla fall. Borde ha köpt läckra skor med 12 cm:s klack.. *mums*

Jag vet inte hur det går till, men i Stockholm blir man alltid stressad. Vi hade väl egentligen ganska gott om tid på oss, med tanke på att vi bara skulle strosa runt lite. Men innan man visste ordet av det så var det dags att springa till tåget igen. Några impulsköp och massa snasksmaskande senare satt vi då på tåget igen. Jag trodde att jag skulle kunna vara ambitiös nog att plugga, men icke.

En ful sak var att vi i Stockholm såg väldigt mycket Östersundsbor, som om alla tänkt att just denna dag var utmärkt för en tripp till huvudstaden.


Bilder på oss flumshoppare och fina fynd kommer troligtvis senare. Min kamera var så klart kvar hemma, tillsammans med de flesta av mina hjärnceller.

Nu är jag alltså hemma igen och redo att inta sängen. Nåväl.. "jag ska bara"....
*morr*



Stockholm, i mitt hjärta finns ingen plats för dig (förutom när det gäller shopping)
Älskling, du har alltid ett stort rum i mitt hjärta och jag saknarsaknarsaknar!



Dagens dikt uteblir p.ga trötthet..och typ...ja..

Puss på er  gulleligullungar!








2009-01-29 @ 22:26:25 Permalink Vardag Kommentarer (0) Trackbacks ()



Ord

 

 

Jag har försökt att göra nytta idag, dock utan större framsteg. Har funderat lite på vad jag ska göra med mitt liv, och funnit en utbildning som jag är väldigt intresserad av. Dessvärre är den i Älmhult, vilket knappast är en fördel. Men, men..Får se vad jag tar mig för. Vill inte låta en dröm förstöras bara för att jag inte vill bo där..


Har bakat kladdkaka idag och planerar att sätta i mig den nu framför Top Model och Andra Avenyn. Ja, jag förtjänar att tröstäta lite, vill jag tycka. För jag saknarsaknarsaknar min snuskung(e).





Dagens ord är: Ordlös, på förslag från Junie :)


Dagens dikt:

Du får tungor att knytas
läppar att skälva
strupar att längta

bokstäverna
i min vokabulär
vill paras ihop

ord önskar bildas
för att beskriva
kärleken

men älskling
du gör mig
ordlös




Puss och kram på er goingar, jag älskar er!






2009-01-27 @ 20:23:44 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (2) Trackbacks ()



Mjao

 

 


Nej Junie, gårdagens inlägg kom kanske inte från "rätt käft", jag själv är ingen ängel (även om jag gärna försöker tro det). Men jag anser mig i alla fall ha tämligen vettiga åsikter och värderingar. Jag gör en hel del dumt, men är medveten om att jag gör det, mår dåligt av det efteråt, och kan lära mig av mina misstag. Men, man behöver inte begå riktigt alla misstag själv för att lära sig något av dem. Alkohol har aldrig varit meningen med mitt liv, dock så har det förgyllt det under svåra perioder. Det jag menar är bara att man inte borde vara stolt över något som inte är hälsosamt alls, och att man kanske borde prioritera andra saker i livet.


Och ja, vad borde man prioritera då? Jag som försöker att inte vara alltför fäst vid materiella ting (hah, vem försöker jag lura?) känner ett sådant enormt sug efter mitt drömhus! Jag vet inte hur jag ska överleva om jag aldrig får mitt slott att inreda. Jag måste alltså bli rik, vilket inte är det lättaste för en sådan slösmaja som jag. Hur ska vi lyckas med det älskling? Nej, jag räddar inte världen och blir troligen inte ens lyckligare själv att att leva i ett underbart hem. Men jag vill ju så gärna få möjlighet att inreda och skapa en härlig plats att vara på. Det viktigaste är ju dock inte var jag hamnar..Ett hus blir inte till ett hem förrän det är fyllt med kärlek! Jag kan bo i en liten riskoja, bara det är med dig!


Oh..Också är det detta med balklänning. Jag har en så bra bild i huvudet av hur den skall se ut, men lyckas inte hitta mönster eller någon bild som överensstämmer med den bilden. Har hittat jättemånga snygga klänningar, men bara det bästa är bra nog åt mig, och jag vill ju att min ska vara unik. Kräsen, jag!? Nähedu!


Förresten..Ge mig ett ord, och jag bygger en dikt!


Puss på min älskling, tack för att du finns hjärtat! <3


2009-01-26 @ 23:28:55 Permalink Vardag Kommentarer (1) Trackbacks ()



Man lever bara en gång...

 

 

eller? Det kan vi i dagens läge inte säkert veta. Men i mina ögon verkar det i alla fall tämligen troligt, på gott och ont.  Jag förstår mig inte på människor som dricker, tar droger, begår brott och annat, och försvarar sina gärningar med "Äsch, man lever ju bara en gång". Alldeles som om det då skulle vara befogat att förstöra det livet både för sig själv och andra.

Visst kan man använda det argumentet då man någon gång unnar sig något gott att äta eller dricka.. Det är fascinerande hur olika livsuppfattningar man kan ha. Det är så många vars liv verkar gå ut på att "ha kul" (hur man nu kan tycka att det är kul att supa sig redlöst full). Om jag nu utgår från att man lever bara en gång så vill ju jag fylla det livet med glädje och kärlek. Jag vill spendera den tiden med mina nära och kära, arbeta aktivt för att förverkliga drömmar och ta hand om det enda jag med säkerhet vet att jag måste stå ut med resten av livet; min kropp.

Damn. Dumma Internet som dör när jag har skrivit jättemycket :( Nåväl, min poäng är i varje fall att supandet inte är något att vara stolt över, och att det finns mycket bättre saker att ägna sin tid åt. Bara du kan forma din framtid, och styra över din hälsa.Jag har sagt det förr, men jag anser det vara värt att begrunda! Jag blir mer imponerad av någon som ägnar helgen åt mediterande och skogspromenader, än någon som stolt meddelar hur full han/hon varit..


2009-01-25 @ 14:25:42 Permalink Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()



Love hurts

 

 


Tänkte bara säga att det inte finns något att säga. Jag har förstört allt som någonsin betytt något, och sumpat chanserna till lycka. Jag är väldigt ledsen och mitt hjärta värker så olidligt. Nu när det är alldeles försent så vet jag vad jag måste göra och jag vet mer säkert än någonsin vad jag vill.

Jag ger inte upp. Så länge det finns hopp så tänker jag fortsätta kampen..Troligen förgäves.  Hur förklarar man något oförklarligt, och hur ber man om ursäkt för något oförlåteligt? Hur visar man att man älskar någon mer än livet självt?



Önska mig lycka till!




Puss och förlåt älskade!


2009-01-20 @ 15:29:03 Permalink Vardag Kommentarer (0) Trackbacks ()



Jamtland=janteland?

 

 


Idag har jag haft engelska, samt varit på introduktionen till Litteratur och Litteraturvetenskap.
Har haft ganska skoj, fastän jag har varit/är rysligt trött. Det kliar i hela mig av shoppingsug, men jag har klarat mig undan shoppandet idag med *stolt*.

På engelskan pratade vi om jobb vi haft och jobb vi vill ha i framtiden. På UPM fick jag också diskutera framtiden, med fokus på jobb. Jag får sådan ångest! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Måste ju få fokusera på skolan nu, sen får det väl gå som det gå. Jag ska eftersträva förverkligandet av mina drömmar, och jag tänker hålla fast vid mina principer, även om de innebär att jag inte tänker ta något skitjobb bara för att tjäna pengar.


Dagens ord kommer från Isak och är bratthecklarkamfrovijanen. Här kommer dagens dikt (som är inspirerad av dadaismen):


Kanshmirro mangjota halkodomia
pristotata hangja moylaja
kanscho cleso kriolhoa
mingalfu tryppak liffa saskit
axante pillkoka ningfjaka kilka
gonchogyte venkaramatheflare
kanshmirro bratthecklarkamfrovijanen



När jag idag hörde Anti-jantelagen så kom jag att tänka på dig Loppan, glöm aldrig bort att du är bäst!

Anti-jantelagen

Du ska tro att du är enastående
Du är värd långt mer än du tror
Du kan lära dig allt
Du är bättre än många andra
Du vet mycket som andra inte vet
Du har mycket att vara stolt över
Du duger till allt
Le och skratta
Någon bryr sig om dig
Du har kunskaper att lära ut


(Självklart ska alla andra mina vänner och underbara människor ta åt sig också!)




2009-01-15 @ 18:02:07 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (2) Trackbacks ()



Le soleil

 

 

Idag hade kunnat vara en jättebra dag, men nej, den blev bara ok. Jag hamnade i en grupp där all energi sögs ur mig. Jag fick stå ut med så mycket skit, och verkligen anstränga mig för att inte bli förbannad och skrika. Det krävdes mycket tålamod för att klara av det och jag har varit alldeles matt resten av dagen. Sådana människor som kan trycka ner en så totalt är verkligen inte roliga, så nu vet jag vilka jag skall undvika...Sen finns det helt säkert vettiga anledninar till deras beteende, men det är deras sak att ta tag i det.



Sedan pratades det en massa strunt, skrattades och ja...vi hade det allmänt trevligt. Litterär Gestaltning är en av mina absoluta favoritkurser, även om jag har lite svårt att skriva på beställning. Skriva kan jag, men det blir inte särskilt bra när det känns framtvingat. Men men, det är något jag kan behöva öva mig i så.



Huvva. Kom hem och kände mig så taggad, tittade lite på tv, lagade mat och satte mig vid datorn och slöspelade. Nu har jag varken lust eller ork till något..Så typiskt mig. Jag ska iaf skriva dagens dikt.

Dagens ord, på förslag av Junie: Skitvinter


En längtan efter solsken
och kittlande steg
en längtan
så avlägsen

ute är slask och blött
om inte iskallt och snöigt
bara drömmar
kan rädda nu

inga badstränder
ingen smältande glass
ingen sommarromans
för det är SKITVINTER









2009-01-14 @ 19:29:05 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (2) Trackbacks ()



Cykelpump

 

 

Ack, detta eviga shopping-sug! Jag hade ju tänkt vara duktig och inte shoppa något förrän under/efter vistelsen i den kungliga huvudstaden, men det verkar inte gå så bra. Jag råkade gå in på HM idag och där råkade jag hitta en underbar topp som jag omöjligt kan leva utan. Det är ju förjävligt. Jag skall köpa den nästa vecka, när jag har hämtat min rabattkupong som såklart är hemma i Mattmar... Fy på mig! Varför detta begär efter materiella ting!? Jag vet ju att jag inte kan köpa lycka, men ändå så vill jag tro att kläder, skor, smycken, handväskor och allt med Hello Kitty, körsbär eller pantrar gör mig glad. Mycket illa.


Nåväl. I övrigt har dagen varit rätt okej. Har jobbat med projektarbetet tillsammans med flum-Dedde (som för övrigt är fantastiskt gullig i sin lugg!) och hyper-Junie. Har även upptäckt min dolda talang för operasång. Hrm..Ja, just det.

Ikväll ska jag bara slappa och njuta av att inte ha något jag måste göra. Lämnade in uppsatsen idag. Är förvisso inte särskilt nöjd, men det känns jätteskönt att vara av med den. Kanske ska gå och ta en öhl för att fira...


Dagens ord (som måste inkluderas i Dagens dikt) är: "Kockmössa", på förslag av Loppan.

Långsamt strosade hon hemåt
genom de mörkaste av parker
med hängande huvud
och alla världens  sorger i sin ryggsäck

Det var något som fattades henne
något som kommit bort
och hon sökte efter det
under varje mossklädd sten

Åh, du vita huvudbonad
kom tillbaks till mig
önskade hon med
gråt i sin smäckra hals

Så kände hon plötsligt
att hennes huvud inte var bart
utan pryddes av hennes älskade
vita kockmössa



Hehu. Man kan ju inte alltid vara seriös? Seså, ge mig ord att använda kommande dagar!


Damn. Jag måste åka till Japan och shoppa Hello Kitty-prylar, jag är helt galet förälskad! Och det japanska modet, åååh vad jag vill ha!


<3






Puss på er älsklingar! <3


2009-01-13 @ 18:00:18 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (1) Trackbacks ()



Petite fleur

 

 

Resten av gårdagen blev kass den med. Team Nanne åkte ut från Körslaget, vilket gjorde mig enormt frustrerad. Hur tusan tänker folk egentligen!? De var ju bäst och Nanne är underbar!

Sen brände jag två fingrar på någon het mojäng i pannrummet, det gjorde rysligt ont! Idag har jag dock ingen känsel i fingrarna.

Fullmånen påverkade mig som vanligt så att jag inte kunde sova. Tillslut blev jag så less att jag gick in till mamma och sov i stället, månen lyser inte in där, utan placerar sig alltid utanför mitt fönster. Att vakna i morse var hopplöst.

Jag har faktiskt varit duktig och fått rätt mycket gjort idag, dock inte ens hälften så mycket som jag hoppats på.

Jag vill verkligen ha en liten vovve, en true hairless chinese crested, de är så oerhört söta och jättevackra! Jag villvillvill! Jag tänker dessutom se till att skaffa en. Om man kan köpa kärlek i form av en liten gullig livskamrat så är det väl värt vilket pris som helst? Jag behöver verkligen någon som håller mig sällskap, tvingar ut mig på promenader och som jag kan ta hand om.



"Du som tycker att dagarna går och livet flyr. Ta dig samman och gör något onyttigt"

Ovanstående citat speglar min livsfilosofi ganska bra.. Faktum är att jag gör nästan bara onyttiga saker.
Hehu. Tyvärr så springer tiden iväg ändå :/


Saknar min skatt! <3


2009-01-12 @ 00:00:42 Permalink Vardag Kommentarer (0) Trackbacks ()



Karga rimfrostlandskap

 

 

Idag tycks verkligen hela världen vara emot mig! Inget går som det ska. Jag drömde mardrömmar och sov på tok för länge, vilket resulterade i huvudvärk, som i sin tur leder till att jag inte kan tänka eller koncentrera mig ett dugg på uppsatshelvetet. Det hann även bli för mörkt för att jag skulle hinna ta en uppfriskande promenad. Så fort jag har skrivit klart ett blogginlägg så dör datorn. Dessutom saknar jag så att ha en famn att krypa ihop i när allt känns så här. Jag blir så oerhört less på allt och arg på mig själv. Är jag inte klar med uppsatsen i morgon så vet jag inte om jag kan förlåta mig själv. 




"I en svartvit värld
där inga ljusglimtar
släpps in
låter hon sig
blundandes ledas
genom mörkret
tårarna bränner
under de ständigt
stängda ögonlocken

döden håller hennes
magra hand
i ett stadigt grepp
leder henne mot smärtan
vill ge den blinda synen åter

men hon har själv valt
att inget se
då inget värt att skådas
finns kvar"


Detta var en dikt jag skrev igår och som jag gärna vill få konstruktiv kritik på. Vill också veta hur den tolkas. När jag skrev den tänkte jag på alla de människor som blundar och låter sig ledas för att det känns tryggast. De går då döden till mötes genom att inte göra några medvetna val. Men idag får den mig att tänka i andra banor...


2009-01-10 @ 19:56:05 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (1) Trackbacks ()



Carpe diem

 

 

"Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv."
Ja, tänk om det ändå vore så enkelt. Det är i och för sig jag själv som skapar hinder i min väg mot lyckan, mer eller mindre omedvetet, vilket därmed gör det svårt att övervinna dem. Jag vill, jag kan och jag måste. Det var åratal sedan Sebastian sade åt mig att upprepa de orden och ta tag i mitt liv. Än i dag är de vad jag tänker när allt känns svårt.


För övrigt känns det som om mitt liv börjar ordna upp sig, men jag tänker inte ropa hej ännu. Det vore ju för bra för att vara sant om jag kunde få vara lycklig ett tag.. Men förlaget låter positiva till publicering och jag har fått en del intressanta erbjudanden om modelluppdrag. Det borde ju kunna utvecklas åt rätt håll. Jag har dessutom för en gångs skull lite inspiration, så jag har hunnit skriva lite nytt material :)

Verkar bli en lugn helg för mig och det kan nog behövas, för nästa vecka tycks bli hektisk. Fast riktigt lugnt blir det ju inte när jag är hemma hos mor... Måste se till att vi har värme, plugga och finnas till hands.


2009-01-10 @ 14:25:53 Permalink Vardag Kommentarer (0) Trackbacks ()



Cogito, ergo sum

 

 

Sömnlösa nätter dyker alltid diverse existentiella frågor upp i mitt arma huvud och jag blir tokig på allt detta som man inte kan veta. Jag tror att det är viktigt att man kan komma fram till sina egna sanningar och en verklighetsbild som man känner sig någorlunda tillfreds med. Jag har redan konstaterat saker såsom att ingenting finns, men det är en tanke som stör mig och driver mig till vansinne.

Jag spelar huvudrollen i filmen om mitt liv, alla andra människor är bara statister. Vem som har skrivit manuset är oklart, för någon gud tror jag inte på. Kanske författas manuset eftersom beroende på vilka val jag gör. Allt kretsar kring mig och det är mina känslor och tankar som är de "rätta". Visst är det egoistiskt och inskränkt att tänka så. Men jag är inte sämre än att jag ju insett att alla andra människor troligen anser sig själva vara huvudrollsinnehavare i sina egna filmer.

När jag mår dåligt så kommer tänker jag på saker som att jag är värdelös och att allt skulle fortsätta precis som vanligt om jag försvann. Men när jag är på bättre humör så föds mer positiva funderingar kring just min existens. Det kan inte vara en slump att den spermie och det ägg som skulle bli mig (eller i alla fall min kropp) fördes samman. Det är ju egentligen en chans på miljonersmiljoner att just en jag skulle skapas. Alltså måste jag ha en funktion, ett syfte att följa här på jorden. Det är så jag vill se på det, även om det dessvärre aldrig är särskilt lätt.

Men vem/vad är egentligen jag? Jag är väldigt rädd för döden, samtidigt som jag så innerligt gärna vill tro att själva jaget inte kan dö. Själen, mitt inre, mina tankar och känslor, det som gör mig till den jag är, kan det försvinna? Jag har själv sett en död människas kropp och det liknar bara ett tomt skal. Själva personen tycks då ha lämnat kroppen. Om någon själ existerar och vid kroppens död kan lämna den, vart tar den då vägen? När bosatte sig själen i kroppen, när föds medvetandet? Jaget växer väl fram under ens uppväxt, men någon gång måste något tillkomma för att man ens ska vilja utvecklas, eller? Själen/anden bör kunna fortleva efter kroppens död-det finns ju ganska många saker som visar på det. "Spöken" och dylikt borde inte vara bara något påhittat. Jag vill tro att man i varje fall vissa personer kan välja att stanna kvar på jorden.

Det är så jobbigt att inte veta svaret på allt, samtidigt som det är skönt. Att tänka på sådana här frågor främjar intellektet, samtidigt som det känns som om det tar kål på en. Man känner sig så liten och obetydlig. Jag tänker dock försöka se mig själv som något meningsfullt.

Vad anser Du om själen, livet och döden?







2009-01-08 @ 15:18:44 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Swarth

 

 



Jag riktigt njöt av att få somna om i morse, trots att jag lovat mig själv att kliva upp tidigt. Jag är så oerhört trög i starten. Lyckades i alla fall påbörja uppsatsskrivandet och försöker att förlåta mig själv för att jag inte blev färdig idag, så som jag siktat in mig på.

I morgon börjar skolan och jag ser faktiskt fram emot det. Visst, jag har lite ångest både inför kommande uppgifter och det faktum att jag snart tagit studenten, men det ska bli skönt att få lite struktur på tillvaron igen. När jag inte har något jag "måste" göra så blir jag ju så hemskt slapp.

Ja, i övrigt har inte mycket vettigt gjorts idag. Har skickat lite bilder till några fotografer och så... Spelat betapet och glott på tv, allt för att slippa skriva på  uppsatsen.. Typiskt mig.

Behöver något positivt att se fram emot, något som sporrar mig. Stockholmsresa med Loppan kanske? Eller, varför tar vi inte och sticker till..Säffle? :P


Och du Ramona, så klart att vi ses i år! När jag har tagit studenten är jag fri/ensam i den stora läskiga världen!  <3


2009-01-07 @ 00:33:49 Permalink Vardag Kommentarer (2) Trackbacks ()



2009

 

 

Så är det 2009 och jag är här igen. Jul och nyår var inget att hurra över, julen var kaos och nyårsafton var lugn. Men eftersom jag anser detta firande vara väldigt överskattat så är jag tämligen nöjd ändå. 2008 var det värsta året hittills i mitt 19-åringa liv. Självfallet har det funnits små ljusglimtar som kämpat för att försöka skingra mörkret.

Eftersom jag råkar vara lite besatt av listor så följer här en lista över det gångna årets bästa och värsta händelser, utifrån vad jag kommer ihåg så här på rak arm. Listorna är helt baserade på mitt liv, mina erfarenheter och åsikter.


2008:s värsta                                                                                            

  • Pappas sjukdom och död.
  • Min bror Anders död
  • Patriks död
  • Isaks flytt
  • Stockholms resan med Religion B (även om lite postivt hände också)
  • Smärtsam tid tillbringad på Öronkliniken
  • Alla onödiga, tråkiga gräl med människor jag älskar


2008:s bästa:
  • Allt festande och mys med underbara människor
  • Mina goda resultat i skolarbetet
  • Alla härliga stunder med min lilla prinsessa, Novalee
  • Fina stunder med Isak, ex resa till Uppsala och den underbara promenaden i Rättvik
  • Maiden-konsert och storsjöyran
  • Nyheten att jag ska bli moster
  • Jag har vågat kämpa för förverkligandet av mina drömmar


Ja, det får räcka så där, är ganska jobbigt att tänka på hur hemskt det varit. Men nu har jag alltså mitt 20:onde (herregud vad gammal jag känner mig!) levnadsår framför mig. Vetskapen om att jag är den viktigaste människan i mitt liv skall förhoppningsvis leda mig genom året på ett positivt sätt. Såsom så många andra känner jag mig taggad så här i början av året, och vill verkligen sätta igång med träningen, den nyttiga kosten, uppsatsskrivandet, modellandet och poesin. Men av erfarenhet vet jag att det aldrig brukar bli så fantastiskt som man får för sig. Jag ska jobba på dessa saker. Måste verkligen försöka att sätta min hälsa i fokus, utan att känna mig pressad. Man måste faktiskt stanna upp och känna/tänka efter ibland också. Det finns inget som säger att man måste göra som alla andra, för mig är det viktigaste att följa mitt hjärta, även om dess vilja ibland kan vara allt för svår att tyda. Några av de mål jag tänkt uppnå och saker jag vill ha gjort under 2009 är dessa:

  • Bättre hälsa, såväl fysisk som psykisk
  • Ha blivit publicerad igen
  • Tagit studenten, med bra betyg
  • Verkligen känt efter vad jag vill ägna mitt liv åt, och ha en preliminär framtidsplan
  • Rest
  • Lyssnat till mitt hjärta och vågat slappna av
  • Lyckats åstadkomma något här hemma
  • Låtit mina nära och kära veta hur mycket jag älskar dem, innan det är för sent.
  • Tjänat ihop lite pengar
  • Tagit körkort, eller i varje fall påbörjat teorin
  • Umgåtts massor med vänner istället för att sitta hemma och gräma mig över skolarbete

Om jag inte gör dessa saker så händer inget särskilt. De är bara riktlinjer för hur jag nu tror mig behöva leva för att kunna uppnå lycka. Kanske blir jag besviken på mig själv, men jag måste försöka lita på att de beslut jag tar är de rätta för mig, precis just då de tas i alla fall. Bara jag kan utforma mitt liv och om jag bara lyckas finna styrka och hålla inspirationen och lusten igång så kan jag göra nästan vad som helst.

Nu börjar det bli dags att krypa ner i sängen. Jag är svarthårig igen, Isak också. Han blev finare än mig, det är lite illa.

Puss på er alla, jag hoppas att ni får ett underbart år!


2009-01-06 @ 01:29:03 Permalink Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()