Stenen som log
Jag har varit sjuk några dagar nu, och än är jag inte frisk. Vädret är trist och grått, det har regnat och blåst i ett par veckor snart. Jag har fått besked från ännu en utbildning. Jag kom inte in. Trots att jag strävat efter att få fina betyg och kände mig tillfreds med min insats, så duger de tydligen inte. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig värdelös. De intervjuer och arbetsuppgifter jag genomfört har visst inte varit bra nog heller. Kan inte låta bli att ta det personligt, betygen kunde knappast ha varit mycket bättre, så det måste ju vara jag som person som inte är värdig en drömutbildning. Jag ville ha massor av valmöjligheter så att jag skulle kunna den välja det som känns rätt just för den stund då beslutet tas, men nu har jag plötsligt inte särskilt mycket att välja på. Ja, jag har kommit in på tre utbildningar hittills, och kommer väl troligen in på universitetet. Men viljan då? Jag då?
Att tänka positivt har inte varit lätt alls den senaste tiden. Hoppet blossar dock upp då jag befinner mig i en kärleksfull och öm famn, då känns plötsligt allt möjligt. Men förnuftet kommer alltid och förstör, tar ner mig på jorden igen. Jag kan inte förlita mig på kärlek, inte heller på vilja och kunskap, vad ska jag då kunna lita på? Mig själv? Det känns som om jag gjort allt jag kunnat.
Idag tittade solen fram ett litet tag. Trots att jag fryser innerligt och helst hade stannat i sängen precis hela dagen så slog jag faktiskt på stort och gick ut. Jag kände mig lite som Ozzy där jag stapplade fram med osäkra steg, iklädd pyjamas. För första gången på länge tog jag mig tid att gå sakta och insupa atmosfären. Solen värmde riktigt gott och jag sög hungrigt i mig av dess strålar. De lyckades tina upp mitt hjärta en aning och det var som om jag vaknade till liv. Plötsligt såg jag de färgglada prunkande blommornas glans, och hur de liksom förgyllde hela omgivningen. Jag såg hur gräset glittrade och inbjöd till barfotadans. Och när jag betraktade den förr så trista, fula grusvägen, så fick jag syn på en oerhört vacker glimmande sten. Jag satte mig ned och lät mina fingrar vandra över den. Den satt hårt fastkilad och gick inte att få loss, och jag insåg att den hörde hemma just precis där. Den hade kunnat bli tagen för en tråkig sten i mängden, men om man tar sig tid att betraktra den lite närmre så finner man magi. En mycket speciell sten förgyllde min dag och påminde mig om att uppskatta det lilla, och att se ljusglimten i mörkret.
2009-06-17 @ 18:57:29 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()