Nemo me impune lacessit
Guuuuuuuud så pinsamt! Jag har precis varit på Apoteket för att inhandla medicin mot en väldigt genant biverkning jag fått av pencillinet. Som om det inte vore jobbigt nog att köpa produkten i fråga så var det dessutom en kille som satt i kassan, vilket gjorde det mycket värre. Jag brukar inte reflektera särskilt mycket över folks tankar kring mina inköp, men idag hade jag bara lust att säga något käckt och förklara varför jag köpte det jag köpte. Jag gjorde inte det såklart. Däremot så köpte jag även en annan vara, vars kostnad jag misstagit mig om, den kostade ungefär 50-60 kronor mer än jag väntat mig. Efter att nervöst ha grävt i min portmonnä kunde jag konstatera att jag hade 5 kronor för lite! Jag ville bara försvinna. Hade jag handlat vad som helst förutom den aktuella formen av medicin så hade jag löst det, men nu var det extremt pinsamt. Dock så var kassören vänlig nog att säga att jag kunde betala de kronorna nästa gång jag handlar där. Det värsta var inte det att pengarna saknades utan att jag fick stå kvar i en evighet (kändes det som) och skämmas, samt att jag tvingades se honom i ögonen.
Nu till något helt annat. Jag hade lite svårt att somna i natt och låg därför och funderade. Då kom jag osökt att tänka på Lisbeth Salander, denna underbara karaktär. Vad är det som gör henne så älskad? Hur kan en fiktiv person kännas så verklig och hur kan hon ha en så stor beundrarskara?
Är det kanske hennes styrka? Hon gör precis som hon vill, när hon vill. Hon har upplevt så mycket hemskt och är full av hat. Hon agerar och gör något åt sina känslor. Hon gör saker vi alla skulle vilja, men inte vågar. Hon hämnas. Hon krossar bilden av kvinnor som svaga varelser, även om hon förstås liksom alla människor, har svaga punkter.
Jag är förälskad i Lisbeth Salander. Jag skulle vilja känna henne, eller ännu hellre, vara henne. Hon är svåråtkomlig och asocial. Hon är svartklädd, tatuerad och går emot många kvinnliga normer. Hon är dessutom en fantastiskt duktig hacker, har bildminne och är (nästan ondskefullt) genialisk.
Det sägs att Stieg Larsson inspirerats av sin brorsdotter och deras mail-konversationer när han skapade sin romankaraktär. Hur som helst så är Lisbeth en bra förebild och jag anser att alla som inte läst Millenium-triologin ska göra det, omedelbums! Böckerna är så (ursäkta svordomen) jävla bra och man kommer betydligt närmare Lisbeth än vad man gör i filmen, som inte riktigt ger henne rättvisa.
Lisbeth Salander-fakta från Wikipedia
Lisbeth Salander, född 30 april 1978, är en fiktiv karaktär skapad av författaren Stieg Larsson och medverkar i hans Millennium-trilogi. I filmen Män som hatar kvinnor spelas Salander av Noomi Rapace. Salander har en tvillingsyster som heter Camilla, men systrarna har ingen kontakt. Flickornas mor hette Agneta Sofia Sjölander (f. 1960) och avled i slutet av romanen Män som hatar kvinnor. Salanders far heter Alexander Zalachenko och är en före detta sovjetisk spion. Zalachenko utsatte flickornas mamma för misshandel och vid ett tillfälle när Zalachenko misshandlat Lisbeths mor tände Lisbeth Salander eld på sin far med hjälp av ett mjölkpaket som hon fyllt med bensin, efter detta hamnade hon pa S:t Stefans barnpsyk. Salander framställs som ett geni - hon är en framstående hacker och löser det klassiska matematikproblemet Fermats gåta. Samtidigt är hon omyndigförklarad, officiellt p.g.a. händelser under uppväxten, men egentligen för att skydda sin fars verkliga identitet.
2009-03-10 @ 14:22:07 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/