Att inte existera
Det går inte en dag utan att jag tänker på döden, och det är minsann inga positiva tankar. Det är så skrämmande att den stora, fruktansvärda döden när som helst kan komma och ta någon av mina nära och kära, eller mig själv, helt utan förvarning. Hur kan man någonsin lära sig att hantera sådana tankar?
Jag vet att jag skrivit om detta ämne förut, men det betyder mycket för mig. Jag kan knappt tåla alla de som säger till mig att "Det är ingen brådska, du har ju hela livet på dig!" när jag grämer mig över allt det jag ännu inte hunnit göra. För man kan faktiskt inte veta hur mycket av "hela livet" man har kvar att leva. Med denna vetskap borde man ha lärt sig att kunna leva livet fullt ut, att leva varje dag som om den vore den sista och att inte låta något hindra en från att förverkliga sina drömmar. Ändå sitter jag här och ägnar hela dagar åt att göra just och jämt ingenting.
Ingenting. Den dagen jag dör kommer jag upphöra att existera och bli just, ingenting. Det är något så stort och överväldigande att jag bara inte kan föreställa mig hur det skulle vara. Jag ser mörker framför mig, men inte ens det lär existera i döden. Hur kan jag, som är det verkligaste jag vet, bara försvinna i intet!?
Att kroppen slutar att fungera är förståeligt, men hur kan själva "jaget" bara försvinna!? Det är ju ändå det mest troliga att det är vad det gör. Jag tror inte på något liv efter detta, även om jag innerligt önskar att jag kunde tro helhjärtat på något sådant. Om det funnits liv efter detta där våra själar, våra innersta essenser levt vidare i nya kroppar, i nya skal, då borde där också ha funnits liv innan detta. Jag har inga minnen av något tidigare liv och det är knappast troligt att det funnits något, så även om det mot all förmodan skulle finnas ett liv efter detta, så skulle jag ändå inte vara medveten om det även om jag så befann mig mitt i det.
Vi spelar alla huvudrollen i filmen om våra liv, där statisterna är många och medspelarna är färre. Jag vet att världen inte kretsar kring mig och att den förblir oförändrad efter min död. Bara 100 år efter min död kommer jag att vara helt bortglömd, det kommer att vara som om jag aldrig ens funnits. Jag, jag som tänker och känner så mycket, jag som är allt jag har, jag kommer att raderas. Dessa tankar gör mig livrädd, knäsvag och illamående.
Jag vill aldrig dö, jag vill aldrig försvinna och inget skrämmer mig mer än att inte existera, för då kan jag varken tänka eller känna. Må mitt liv bli någorlunda långt och lyckligt, och låt mig få ha min familj vid liv i många fler lyckliga år!
2010-01-09 @ 11:36:40 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/