21 mars
Idag är det två år sedan jag upplevde en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Fast då var denna dag långfredag, bitter långfredag. Det är nämlingen två år sedan min pappa gick bort. Jag har nog fortfarande inte riktigt insett att han verkligen är borta.
Jag drömde om honom inatt, det var väl ganska väntat. Det var en väldigt skrämmande dröm, inte särskilt läskig, bara väldigt konstig och obehaglig.
Jag är livrädd att jag skall komma ihåg honom såsom han var den sista tiden, sjuk och till synes 20 år äldre, och inte som den person han var större delen av sitt liv. Jag vill komma ihåg de bra stunderna vi hade, även om de var sällsynta. Vi bråkade i princip varje dag, men jag tror/hoppas ändå att han innerst inne älskade mig lika mycket som jag älskar honom. Vi var lika envisa och vägrade båda att ge oss, vi var så oerhört elaka mot varandra.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag var så trotsig och uppkäftig, ibland helt i onödan. Jag kände det ofta som om han önskade att jag aldrig blivit född, men jag vet i alla fall att jag är glad att jag fick känna honom, som den stora människa han faktiskt var. Han var inte älskad bara av sin familj, utan av hela bygden.
I dag får det bli tre dagens dikter istället för en, tre stycken tillägnade min pappa! Den första skrev jag innan han gick bort, den andra strax efter och den tredje några månader senare, men den känns fortfarande lika aktuell.
Dumma cancer
Hur uttalar man de där orden som bränner på tungan
men som ärrar hjärtat och själen om de förblir osagda?
Du borde veta, du borde veta att jag älskar dig
och jag hoppas att du känner det samma
Varje gång du kastar glåpord och elakheter efter mig
så gråter jag inombords när jag häftigt svär till svars
Vi är för lika varandra, lika envisa och med samma temperament
fast jag hatar att erkänna våra likheter, jag ville aldrig bli som du
Rädslan har tagit över nu, jag är rädd att förlora dig innan jag funnit dig
och dina rädslor, ja dem vågar jag inte ens tänka på
Pappa, kanske är jag en misslyckad dotter, så som du brukar säga
förlåt mig, men det är svårt att göra rätt när allt blir fel ändå
Jag brukar undra vad som krävs för att du ska bli stolt
och jag sliter för att försöka bli accepterad
Döden och rädslan är det vi har att bekämpa
jag önskar att vi sida vid sida skall kunna slåss
Dumma cancer, nu släpper du taget om min pappa, och hör sen!
Fullt är det ark
Fullt är det ark
ditt liv fyllt med stavelser
Släckt är ljuset vars låga
så starkt och varmt brunnit
Torkat är det bläck
med vilket sanningen nedtecknats
Borta är guldet
du förgyllde vardagen med
Tomt är det glas
som brukade släcka din kunskapstörst
Tystnat är skrattet
som klingande så glatt
Trasiga är de hjärtan
du efterlämnat i sorg
Kvar finns alla de minnen
vi för evigt bär med oss av dig
Pappa kom hem
Varje natt ser jag dig födas
till en värld så ond
men som du skall komma att älska
Varje natt ser jag dig leva
med hela din själ, ditt hjärta
och din enorma styrka
Varje natt ser jag dig plågas
av smärta så olidlig
och den pinar även mig
Varje natt ser jag dig tyna bort
och slukas av mörkret
utan att jag hinner bedyra min kärlek
Varje natt ser jag dig återuppstå
lite blek och svag
men nästan som då du var hel
Maran vakar över mig
och mina drömmar
liksom hon var hos dig dina sista nätter
Hon påminner mig ständigt
som om jag skulle kunna glömma
att du för evigt kommer fattas mig
Men det är mornarna som är värst
när jag tvingas torka tårarna
och inse att du faktiskt är borta
2010-03-21 @ 15:33:41 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (3) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/