Alltid samma Marianne
Igår när jag var hemma i huset och gick igenom lite gamla grejer så hittade jag papper från utvecklingssamtal i lågstadiet. Där stod att jag behövde bli bättre på matte och på att simma, samt att jag hade svårt för att ta instruktioner när vi hade "rörelse". Dessa saker hör fortfarande till det jag är allra sämst på. Jag undrar ju då hur detta hänger samman. Är det kanske meningen att jag inte skall kunna dessa saker, om jag inte lyckades lära mig det som barn, eller är jag fortfarande dålig på det för att jag så tidigt blev uppmärksammad om att det inte var något jag kunde?
Där stod även att tjejen som mobbade mig mest var "besvärlig" och vände de andra emot mig. Inget om några åtgärder. Det stod också att jag var duktig på att läsa och skriva, och skulle få skrivläxa istället för läsläxa innan de andra, då jag redan läste så bra. Det jag fick höra att jag var bra på är alltså det som fortfarande är mina styrkor. Något samband borde finnas... Jag läste även att jag inte vågade prata så mycket på engelskan (vilket jag inte ens gjorde under gymnasiet), men att jag under "kompissamtalen" talade klart och tydligt och ville reda ut problemen för att inte vara osams med någon. Jag är samma Marianne nu som då, även om jag är bättre på att stå upp för mig själv nu.
Kanske ska man inte tala om för små barn vad de är dåliga på, kanske ärrar det dem för livet?
2011-03-21 @ 17:08:32 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/