Stenen som log

 

 

Jag har varit sjuk några dagar nu, och än är jag inte frisk. Vädret är trist och grått, det har regnat och blåst i ett par veckor snart. Jag har fått besked från ännu en utbildning. Jag kom inte in. Trots att jag strävat efter att få fina betyg och kände mig tillfreds med min insats, så duger de tydligen inte. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig värdelös. De intervjuer och arbetsuppgifter jag genomfört har visst inte varit bra nog heller. Kan inte låta bli att ta det personligt, betygen kunde knappast ha varit mycket bättre, så det måste ju vara jag som person som inte är värdig en drömutbildning.  Jag ville ha massor av valmöjligheter så att jag skulle kunna den välja det som känns rätt just för den stund då beslutet tas, men nu har jag plötsligt inte särskilt mycket att välja på. Ja, jag har kommit in på tre utbildningar hittills, och kommer väl troligen in på universitetet. Men viljan då? Jag då?

Att tänka positivt har inte varit lätt alls den senaste tiden.  Hoppet blossar dock upp då jag befinner mig i en kärleksfull och öm famn, då känns plötsligt allt möjligt. Men förnuftet kommer alltid och förstör, tar ner mig på jorden igen. Jag kan inte förlita mig på kärlek, inte heller på vilja och kunskap, vad ska jag då kunna lita på? Mig själv? Det känns som om jag gjort allt jag kunnat.


Idag tittade solen fram ett litet tag. Trots att jag fryser innerligt och helst hade stannat i sängen precis hela dagen så slog jag faktiskt på stort och gick ut. Jag kände mig lite som Ozzy där jag stapplade fram med osäkra steg, iklädd pyjamas. För första gången på länge tog jag mig tid att gå sakta och insupa atmosfären. Solen värmde riktigt gott och jag sög hungrigt i mig av dess strålar. De lyckades tina upp mitt hjärta en aning och det var som om jag vaknade till liv. Plötsligt såg jag de färgglada prunkande blommornas glans, och hur de liksom förgyllde hela omgivningen. Jag såg hur gräset glittrade och inbjöd till barfotadans. Och när jag betraktade den förr så trista, fula grusvägen, så fick jag syn på en oerhört vacker glimmande sten.  Jag satte mig ned och lät mina fingrar vandra över den. Den satt hårt fastkilad och gick inte att få loss, och jag insåg att den hörde hemma just precis där. Den hade kunnat bli tagen för en tråkig sten i mängden, men om man tar sig tid att betraktra den lite närmre så finner man magi. En mycket speciell sten förgyllde min dag och påminde mig om att uppskatta det lilla, och att se ljusglimten i mörkret.


2009-06-17 @ 18:57:29 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Välkommen till livet

 

 

Så har man tagit studenten. Hela studentveckan var underbar och minnesvärd. Det känns dessvärre fruktansvärt att jag mest troligt aldrig kommer att sätta min fot på skolan igen. Jag sade inte hejdå till alla underbara skolkamrater och lärare, vilket jag nu ångrar bittert, kanske möter jag inte heller dem igen.


Nåväl. I dag har det varit en ganska meningslös dag. Jag mår inte bra. Jag är lite sjuk, men mest så är jag rädd. Jag är arbetslös nu. Jag skulle vilja säga att jag är fri, att det är en av mina första dagar i total frihet, men jag känner mig inte fri. Nej, jag är snarare fängslad av samhällets normer och krav. Detta blir min sista lediga sommar, någonsin (!) och jag borde verkligen göra något vettigt av den. Jag vill resa och uppleva världen, jag vill känna att jag lever. Fast, jag vill också bara vara och njuta av ledigheten. Men den plågar mig, jag behöver någon slags struktur på tillvaron. Jag känner mig vilsen.


Idag skulle pappa ha haft namnsdag, och moster Astrid skulle ha fyllt 60 år. Jag blir vansinnig på telefonförsäljare som ringer och frågar efter pappa, alldeles som om de visste hur ont det gör att svara "han finns inte längre", och njuter av att veta hur mitt hjärta börjar blöda. Såren får aldrig läka. Sorgen bor i mig som ett djupt, starkt oövervinnligt mörker. Jag vet att jag aldrig blir kvitt den, och jag hatar det. Jag hade velat göra pappa stolt på min studentdag. Vad ska jag med mina fina betyg till när jag inte kan visa dem för honom? Inget blir någonsin detsamma. Folk drar sig undan. Vårt hem lever inte på samma sätt utan pappa. Inget är som det en gång var, såsom det borde, och ska vara. Inget.



En dikt, som beskriver lite av den ångest jag känner.



Som väntat har du nått fram

till ett vägskäl

det första av många

än kommer vägen att klyvas

igen och igen

tusen gånger om


Till vänster finns

den säkra asfalterade vägen

där du så lätt kan

följa med strömmen

i hög hastighet

utan att behöva tänka


Till höger finner du

en smal och snårig stig

svårframkomlig och farlig

med många dolda fallgropar

dock kantade utav

drömmar och möjligheter


Ingen kan du rådfråga

beslutet måste vara ditt

och vad du än väljer så

kommer du bittert att ångra

dina val och förbanna dig själv

välkommen till livet




Ni underbara människor som alltid finns där oavsett vad som händer, och även om jag ibland inte ser er, jag älskar er!


2009-06-09 @ 23:18:38 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (1) Trackbacks ()



Ellen

 

 

Vilka härliga dagar det har varit! Jag har umgåtts med underbara människor och verkligen försökt njuta av den sista skoltiden. Jag vill helst inte tänka på det faktum att det snart är över, då jag blir alldeles för sorgsen då. Kalas veckan ut, kalas och glädje. Tårarna får komma först senare, nu måste jag ta vara på denna tid. Det är dock svårt att leva loppan när pengarna börjar ta slut. Attans så jobbigt det känns. Men, så länge jag har kärlek och vänskap kan jag inte känna mig ensam.

Har äntligen fått träffa underbara lilla Ellen, och jag är världens stoltaste moster! Hon är så oerhört sockersöt att man bara vill äta upp henne. Jag vill lära henne allt jag kan, och skänka henne all världens visdom och alla värdefulla skatter. Jag längtar så efter en egen liten bäs, men än får det dröja några år.




Lilla hjärtegull
så svårt det är
att tro att du
är en människa

Du liknar mest
en välgjord
bedårande
liten docka

Men du är
en människa,
en människa
i miniatyr

Dina klarblå ögon
har ännu inte sett
den stora vida världen,
så oskuldsfulla och rena de är

Skulle kunna
betrakta dig i timtal
så fascinerande är dina
rörelser och alla ansiktsuttryck

Dina händer är de
minsta jag någonsin sett
och jag hoppas att du alltid
skall ha någon att hålla fast vid

Det är en ängel, en prinsessa
och en krigare jag har i min famn
du är det närmaste
man kan komma perfektion

Smeker din silkeslena lilla kind
kysser din panna
och ger dig
motvilligt tillbaka till din mor




Här i livet har allt två sidor, så jag måste även dela med mig av en dikt som beskriver den mörkare sidan...


Sliter brutalt av dig rustningen
vänder ut och in på ditt inre
sökande
glufsar i mig dina inälvor

Du kommer inte undan
mitt krig är evigt
som en cancersvulst
och jag lämnar dig aldrig!


Två dagar kvar till studenten, nu blir det mer partyy! :D <3


Puss på mina älsklingar!


2009-06-03 @ 18:39:25 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (0) Trackbacks ()