Fear

 

 

Jag är så oerhört irriterad på mig själv, tänk att jag alltid skall stå i min egen väg och hindra mig själv från att göra en massa saker. Trots att jag är så väl medveten om mina problem så känner jag mig inte kapabel att ta itu med dem, samtidigt som jag är livrädd för att jag senare i livet ska förbanna mig själv för allt det jag inte gjorde. Eller ännu värre, att jag skall dö innan jag hinner göra något åt mitt liv, bara på grund av denna seghet och nonchalans.

Att jag är rädd för döden är väl ingen nyhet direkt, men vad är egentligen värst, min egen eller någon närståendes död? Det sistnämnda borde anske vara det värsta eftersom det får sådana katastrofala följder för mig, jag bör inte lida av att själv vara död (men man kan aldrig veta säkert). Det vore så hemskt om jag inte hann förverkliga mina drömmar, resa och skaffa barn.

På tal om barn så är ytterligare en av mina bekanta på tjocken. Är det  på modet att skaffa barn eller är det bara att man börjar komma upp i den åldern? Fast det är ju för tusan typ 16-årigar som blir morsor! Jag beundrar dem som känner sig redo och kan hantera det, själv tänker jag minsann vänta några år, och hålla tummarna för att det inte blir försent.

Jag vill ju fortfarande vara familjens lilla ögonsten, den lilla minstingen. Men jag har tvingats att växa upp och nu känner jag bara hur de en efter en försvinner bort. När både familj och hem "försvinner", vad händer då med mig? Jag kan ju inte ens greppa tanken på att mamma tänker sälja huset. Det är så ofattbart att jag bara förlorar allt!

Nåväl, min älskling har jag förhoppningsvis kvar! Vad vore jag utan honom!? <3


2010-01-22 @ 00:18:37 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Kommentarer

Postat av: Anonym

allt bra med dig? :)


2010-01-22 @ 08:25:02

Postat av: veronika

allt bra med dig? :)


2010-01-22 @ 08:25:21
URL: http://missveronika.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback