De omnibus rebus et nonnullis aliis

Att bli hundägare

Jag har tagit ett till synes livsavgörande beslut, och aldrig förr har jag fått så mycket kritik för ett val. Nej, jag är inte med barn, det hade troligen ingen protesterat mot. Jag skall däremot köpa hund. Inte vilken hund som helst, utan världens sötaste lilla Boston, en underbar liten valp som är helt oemotståndlig. Gång på gång har jag blivit påmind om vilket stort beslut det är och hur det kommer styra hela min tillvaro, krossa förhållanden osv. Ändå var det ett av de lättaste val jag gjort, det känns helt rätt i hjärtat.

Jag vet vad det innebär att ha hund, jag vet att det krävs mycket tid, energi och pengar. Men jag tvekade inte. Jag får någon att ta hand om, rutiner, en vän för livet, någon som får ut mig på promenader, etc. Jag behövde en förändring i mitt liv, och jag har den senaste tiden varit besatt av såväl hundar som bebisar, och denna gång blev det det förstnämnda.. För hur hemskt och svårt det än är, så finns faktiskt möjligheten att sälja/omplacera en hund om det inte skulle fungera. Jag inser att det krävs mycket styrka för att göra något sådant med en familjemedlem, men det viktigaste är att han får ett bra liv, och kan inte jag ge honom det så.. Jag är övertygad om att jag kan ge honom ett kärleksfullt liv, och vill oerhört gärna få livet som hundägare att fungera i vardagen.

Nej, jag har ingen aning om vad jag skall göra till hösten. Kanske flyttar jag för att studera, kanske blir jag kvar i Östersund och söker jobb, helst vill jag nog bara vara hemma med vovven... Oavsett så kommer jag göra mitt yttersta för att han ska ha det bra. För första gången på evigheter så är det jag som tänker positivt, jag som säger att "det ordnar sig".

Jag var tvungen att följa mitt hjärta denna gång. Det går ej att jämföra med impulsköp av kläder etc, jag kan aldrig tröttna på en liten söt hund, även om saker och ting inte går som jag tänkt mig. Visst kommer det att kännas jobbigt och tungt ibland, men jag har svårt att tro att något av de val jag kan tänkas ha gjort/göra skulle kännas helt rätt precis hela tiden. Det finns ingen perfekt tidpunkt att skaffa hund, förutom möjligen när jag är pensionär. Jag tar en risk denna gång, det är det värt.

Kanske fungerar det inte bra med min allergi, kanske får ni tvivlare säga "vad var det jag sade!", men då har jag i alla fall försökt, och jag behöver få göra och lära av mina egna misstag.

Jag längtar så oerhört mycket tills Boston får komma hit till oss, och vi får lära känna varandra. Han växer förhoppningsvis upp till en väluppfostrad och gosig krabat, och jag får världens finaste familj! Och jag hoppas att vänner och bekanta ställer upp när det är svårt, för jo, vi kommer behöva hundvakt någon gång, men det behöver väl inte vara en svaghet? Att behöva barnvakt är inget ni föräldrar kritiseras för...

Här har ni honom, föremålet för min kärlek (Foto: Marielle Forss)

Spring

Våren, du kan få komma nu! Jag längtar efter soliga dagar, jag längtar efter att få bli så där oförklarligt lycklig över någon småsak och jag längtar efter nyförälskelsen. Jag vill förälska mig i världen, livet och i min älskling, om och om igen. Bara våren kan göra sådant möjligt. Snälla, skynda dig!

Älskar att vakna till solsken och fågelkvitter, älskar att kunna plocka fram den somrigare, lättare garderoben och att kunna skutta iväg till...Ja, vart man nu är på väg. Helst vill jag göra om sista året på gymnasiet, så att jag har något underbart att gå till och en anledning att vara uppe tidigt.

Älskar att vara ute på vårkvällarna och känna hur det spritter i kroppen av vetskapen om att snart, snart är sommaren här och då kan man vara ute hela nätterna och bara leva. För det är något jag glömmer bort. Jag lever inte, jag bara släpar mig igenom de flesta dagarna, i väntan på någonting, i väntan på allt det fantastiska som en del av mig så starkt drömmer om skall hända i framtiden. Karriär, barn och hus, allt är bara en enda lång väntan. Kanske kommer de sakerna aldrig. Men något som med säkerhet kommer och inger hopp, det är våren och därefter den ack så korta men härligt ljuva sommaren!

Spillror

Man skall aldrig se fram emot något för mycket, aldrig längta så att det gör ont. Drömmar spricker så lätt och går i kras. Men som tur är så kan man nästan alltid samla ihop spillrorna och bygga ihop något nytt, riktigt fint.

Älsklingen och jag skulle ha flyttat in i våran lägenhet i helgen, men herr magsjuka satte stopp för det. Nu är det ovisst hur det ska lösa sig. Och det är ju ändå bara en så liten detalj i virrvarret av ovisshet. Så många, kanske livsavgörande val skall göras, och hur jag än gör så blir det fel. Mer dyrbar tid av mitt liv får bara inte försvinna på helt fel saker. Klockan tickar och man vet aldrig när ens sekunder tar slut. Längtan är ett elände, men ändå en så stark drivkraft som får en att orka med tillvaron.

Intet ont som inte för något gott med sig, brukar man ju säga. Och visst är det sant. Medan älsklingen ligger i stan och är magsjuk och jag saknar honom massor, så har jag i alla fall allra käraste Gudrun och underbaraste Ellen på besök här i Mattmar. Hoppas så att de håller sig friska, och även att jag mår bra snart.

Saknar mina älskade vänner som jag träffar på tok för sällan, hoppas att ni finns kvar trots er tystnad.. Jag finns i alla fall alltid här för er! <3

Alltid samma Marianne

Är kärleken döende?

Fall

Jag är trasig. Är sjuk igen, men det är väl mitt minsta problem just nu. Tillvaron är ett enda kaos och jag är vilsen. Jag trivs inte alls, inte med mig själv, inte med att inte ha nåt hem och inte så mycket med utbildningen heller. Så många andra har "hittat rätt" och är lyckliga. För en vecka sedan trodde jag att jag ville bli konditor, nu är jag inte lika säker längre. Rädslan att vara dålig övervinner det mesta. Dessutom verkar det svårt att bli konditor utan att ha gått Livsmedel på gymnasiet, vilket jag faktiskt sökte till och hade tänkt gå, men jag kom bara in i Falkenberg och inte hade jag kunnat sticka dit. Men livet hade helt säkert sett helt annorlunda ut om jag gjort det. Hade nog inte träffat och lärt känna älskling, men kanske mig själv. Och jag hade kunnat tillverka egna chokladpraliner att trycka i mig stunder som denna.

De negativa tankarna är mitt mantra, min trygghet. Jag upprepar dem av gammal vana, och det är inte alltid jag känner något negativt innan jag uttalat orden. Jag inbillar mig att om jag bara får ett hem och kanske någon vän, så blir allt bra. Men det kommer inte att lösa sig då heller va? Så länge jag inte står ut med mig själv kan ingen heller stå ut med mig, och ja, jag förstår dem.

Jag har lyckat vända nästa veckas Italienresa till något helt negativt, jag fokuserar på risken att planet kraschar innan jag kommer fram, i stället för på det roliga. Sådan är jag. Men ibland måste man tillåta sig att förlora kontrollen och falla handlöst. Jag måste släppa taget om de negativa tankarna. Och det har blivit bättre den senaste tiden, det är bara det att vanan att rabbla upp allt som skulle kunna ses som negativt inte försvinner, tankarna uppfyller mig sällan fullt lika mycket som förr, men jag uttalar ändå orden som får allt att rasa.

Jag ska gå nu.

Rätten till liv

Under dagens seminarium och diskussioner angående aborter kom vi på detta med rättigheter. En av författarna till de texter vi läst gjorde en distinktion mellan rättigheter och rätt till liv. Han ger i texten ett exempel med att plåga en kattunge jämfört med att döda den. Han menade att de flesta skulle tycka att det var ondsint att tortera den, men mer humant att döda den, medan en vuxen människa troligen skulle välja tortyr framför döden. Han tycktes då anse att kattungen har rätt att inte bli plågad, men inte rätt till liv, medan en människa har både rättigheter och rätt till liv.


Om jag har en rättighet att inte bli dödad, då följer att någon annan har en skyldighet att inte döda mig. Men inkluderar det även en skyldighet att rädda mig, exempelvis i det fall jag håller på att drunkna? Jag tycker nog inte att jag har någon rättighet att bli räddad, och därmed har ingen annan heller någon skyldighet att rädda mig. Det kan ju ändå vara något man bör göra, men jag anser det inte rimligt att man skulle vara skyldig till uppoffringar och att rädda någon i en situation man inte är skyldig till. Det är trots allt en skillnad mellan att uppsåtligt och aktivt döda någon och att låta någon död, därmed inte sagt att det ena egentligen är värre än det andra.

Vad tycker Du, har man en skyldighet att rädda andra människor i nöd och att göra uppoffringar? Hur stora uppoffringar bör man då göra?


Detta med skyldigheter gentemot andra fick mig att fundera på den oerhört tragiska händelsen här om dagen med den unge mannen som tog sitt liv i direktsändning. Till att börja med så tycker jag att det är något konstigt med att överhuvudtaget vilja göra sin död till en show på detta vis och det är svårt att förstå vad som rörde sig i hans huvud. Han tycktes inte vara särskilt deprimerad (känns inte riktigt som om man skulle göra på detta sätt då heller), men kände tydligen ändå att han ville dö.

Hade han då rätt att ta sitt liv? De flesta skulle nog anse att man har rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen kropp, och därmed lär följa att man även har rätt att avsluta sitt liv. Jag tycker att självmord är något så fruktansvärt och att alla borde få en uppriktig chans till hjälp innan det går så långt, men är nog ändå beredd att hålla med om att han hade en rättighet till att ta sitt liv. Men sedan kan man ju alltid spekulera kring skyldigheter mot andra, det är ju uppenbart att det inte är schysst mot någon annan att göra på det viset, så kanske är det en tveksam rättighet trots allt?

Jag har även funderat på detta med alla de som faktiskt satt och tittade på när detta hemska skedde, de hetsade honom och kläckte ur sig diverse dumheter. Kanske förstod folk inte att det var allvar, men innerst inne borde de nog ha förstått det, ändå satt de kvar och tittade (internets skuld i det hela tänker jag inte gå in på här). Vad är det för slags människor som vill se någon dö? Och varför i hela friden larmade ingen polisen på en gång? Var inte dessa personer skyldiga att upprätthålla hans rätt till liv (så som i att leva livet)? Hade de inga skyldigheter, var det rätt av dem att inte ingripa? Jag skulle i alla fall absolut inte se det som moraliskt försvarbart att bara sitta där och låta någon dö, (i alla fall inte i detta specifika fall), för även om det kanske inte är min skyldighet att ingripa så skulle det kännas så fel att inte göra det. Men, jag anar att något inte står riktigt rätt till hos de som tittade heller, för även om man inte visste att det var allvar, hur kan man ta risken?

Man skulle kunna säga till sitt försvar att "han ville ju dö, varför skulle jag då ingripa?", och kanske ligger det något i det, men man kan aldrig veta att han säkert ville dö. Kanske var det ändå ett rop på hjälp att göra det i direktsändning, kanske hoppades han innerst inne på att bli hindrad? Vill man verkligen ta sitt liv så gör man det, då ser man till att det inte finns några risker att misslyckas.


Vad väger egentligen tyngst, den unge mannens rätt till liv och därmed kanske även rätten att avsluta det, eller våran eventuella skyldighet att "rädda" honom, på grund av hans rätt till liv?

Abort

Jag har i morgon ett seminarium i Etik och har de senaste timmarna försökt läsa in mig på ett par texter om abort, nämligen "Abortion and infanticide" av Michael Tooley och "A defence of abortion" av Judith Jarvis Thomson. Det är oerhört intressant, men ack så långtråkigt stundom. Det är så frustrerande att tvingas läsa så långsamt för att texterna är på engelska och det då blir svårare att hänga med i (de säkert ändå svåra) svängarna.

När jag läste dessa texter kom jag i alla fall att tänka på ett ämne jag tidigare bloggat om, nämligen när "själen" tillkommer, när en människa blir en "person". Detta är även något som diskuterades i texterna och det är ju en intressant aspekt när man funderar kring om och i så fall när aborter borde tillåtas. Mest diskuteras dock varför/varför inte aborter bör utföras och vilka moraliska skäl som finns för dessa ståndpunkter, utifrån ett Rättighetsetiskt perspektiv, med fokus på moraliska rättigheter.

Vem/vad har rätt till liv, när får man denna rätt och varför?

Det är väldigt svåra frågor och något enkelt svar tycks inte finnas. Kvinnans rätt att bestämma över sin kropp verkar enligt många skall komma i andra hand, till förmån för fostret som har rätt till liv, även om kvinnan riskerar att avlida till följd av graviditeten.

För mig är det en självklarhet att aborter skall få utföras, dock i ett så tidigt skede som möjligt! Ser man en abort som mord så borde man även se allt "slöseri" med ägg och spermier som det också. För även om de inte befruktats så hade de ju kunnat bli vuxna människor, såsom även ett foster ämnar bli. Jag måste medge att jag inte ser abort som något positivt, och jag vet att många missbrukar möjligheten och nyttjar den snarare som ett preventivmedel än som en nödlösning.

Man har ett ansvar att se till att man inte blir gravid om man inte så önskar, och är därför generellt sett moraliskt skyldig att behålla barnet, anser jag. Men jag är även väl medveten om att misstag kan ske, trots att man skyddar sig, och att man kan bli våldtagen etc. Då är det bra att möjligheten att göra abort finns, men någonstans tycker jag ändå att det känns lite fel att göra det, och jag personligen skulle nog inte vara kababel till det.

Det är hur som helst en svår och intressant filosofisk fråga och det är spännande att försöka sätta fingret på vad det är som avgör de synpunkter man har.

Nu är jag så trött, så trött och ska krypa ner i sängen!

Vad anser du om abort, är det ok att utföra dem eller skall de klassas som mord?

Kommentarer

När jag nyligen kollade igenom lite gamla blogginlägg som betyder mycket för mig så kunde jag notera att de inlägg där jag lagt ner mest av min själ är de minst kommenterade. De kommentarer jag fått är dessutom okänsliga i stil med "Kolla in min blogg", "var med i min tävling" osv.

Jag förstår inte varför man bryr sig om att kommentera om man ändå inte skriver något som har någon som helst koppling till inlägget eller bloggen överhuvudtaget. Jag kräver inte att man skall skriva något när man kikar in, men skall man ändå göra det så kan man väl skriva något vettigt! Med det inte sagt att det behöver vara välformulerat, intelligent eller ens särskilt genomtänkt, men ja, ni fattar?


Många gånger hade kanske ett litet tröstande ord varit på sin plats, och kunnat förgylla en hel dag.

Unga föräldrar

Jag tänkte på detta med att skaffa barn. Jag älskar små, söta bebisar och jag blir alldeles varm inombords så fort jag ser en liten sötnos på stan. Vill verkligen ha egna, och ibland känns det som om jag vill ha dem omedelbart. Men efter att ha umgåtts ett tag med en 4-åring så inser jag att jag absolut inte skulle palla att skaffa barn än. Det är ju dessutom jag vill hinna med i mitt liv.

Och även om livet inte blir förstört bara för att man skaffar barn så blir det betydligt svårare att ta sig för saker, såsom att studera eller resa. Ens liv handlar inte längre i första hand om en sjäv, utan barnet måste alltid komma i första hand. Bajsblöjor och sömnlösa nätter är bara ett par av alla de saker som är jobbiga och svåra med ett barn.

Som förälder skall man ju dessutom uppfostra sitt barn (vilket verkar vara nog så svårt) och ge det alla de redskap det behöver för att bli en god människa. Man måste lära barnet skilja på rätt och fel samt alla de sociala normer som råder.

Detta för mig osökt in på unga, ensamstående mammor. Vad har de att lära ut till sina barn? Många av dem (absolut inte alla, men troligtvis fler än hälften) skulle kunna säga "oj, jag blev aspackad och råkade ha oskyddat sex". Hur kan någon som knappt kan ta hand om sig själv ta hand om någon annan och lära ut hur livet bör levas?

Så många under 20 skaffar barn, och få av dem har fasta förhållanden. De är starka som klarar av det och som vågar ta beslutet att behålla barnen, men är de verkligen redo? Många av unga jag känner som skaffat barn är de som alltid brukade vara fullast på fester och som var de barnsligaste. Skall man tro att de genast växte med ansvaret och blev ansvarsfulla vuxna så fort barnet kom ut?

Jag har verkligen förståelse för att man vill ha en söt liten bebis, men tänker man på att barnet växer? Det kommer inte alltid vara lika litet och sött, och inser man att man skall ägna de nästkommande 18 året åt att ta hand om och försörja barnet? Det är i alla fall delvis den tanken som hindrar mig från att skaffa barn än på några år.

Skulle jag då av "misstag" bli gravid så skulle jag inte kunna göra abort, det skall jag erkänna. Jag har inte mycket till övers för alla de som använder abort som något slags preventivmedel. Jag känner någon som innan sin 20-års dag gjort minst 6 aborter, det är ju helt absurt! Kan man inte skydda sig och se till att "misstagen" inte sker så borde man heller inte vara redo att skaffa barn. Det är inte alls svårt att använda preventivmedel och förhindra att bli gravid.

Jag menar inte på något vis att jag är emot unga föräldrar, för känner de sig verkligen redo så är jag glad för deras skull, jag önskar bara att fler skulle vara helt säkra på sin sak så att barn slapp fara illa. Jag har sett tonårsmammor både röka och drick alkohol med ammande barn i famnen... Detta kan förstås även förekomma bland äldre mammor, jag menar inte så.

Att ha en pappa med i bilden känns viktigt, även om det förstås varierar från fall till fall hur bra det funkar. Men att själv uppfostra ett barn måste vara oerhört svårt!

Jag vill kunna ge mina barn det bästa i livet och ge dem grundförutsättningen att bli starka och goda människor som kan stå på sina egna ben och förverkliga sina drömmar. Jag vill dessutom vara i ett stadigt förhållande där jag känner mig trygg och övertygad om att det kommer att hålla för alltid (även om det förstås kan komma att förändras med tiden, om man har otur) Mitt liv måste få vara bara mitt ett tag till innan jag vill låta någon annan styra det.

Jag nöjer mig med att få gosa och leka med mina syskonbarn, det duger så fint för mig tills det blir min tur!

Skulle vara intressant att höra hur ni läsare tänkt när ni skaffat barn, har ni känt er redo innan eller har det kommit efteråt, eller kanske inte alls?


Och lycka till alla föräldrar där ute, speciellt ni som är unga och ensamstående!

Mara

Har en smärtsam diskussion med Thorbjörn. Det började med att jag gjorde ett uttalande om att jag tycker att det är konstigt att på allvar tro på tomten, men inte alls lika konstigt att tro på spöken/andar. Jag anser att jultomten är en saga påhittad av någon, och jag kan inse att det inte är troligt att en man skulle leva så länge som tomten skulle ha gjort om han existerade, veta vad alla vill ha i julklapp samt resa runt hela jorden på en natt i en släde dragen av flygande renar. I det fallet är det vetenskapen som gör att det för mig verkar orimligt.

När det gäller andar så har jag dels personliga erfarenheter som stärker min tro, dessutom så finns det inga bevis på att de inte existerar. Jag mår bra av att tro att "jaget" i vissa fall kan lämna kroppen efter döden och förbli kvar på jorden av olika skäl. Av ren envisa kan somliga fortsätta leva en tid utan sin materiella kropp. Jag är heller inte ensam om att ha känt och sett saker som skapar denna tro, det är något som lever kvar sedan tusentals år tillbaka och som vi fortfarande inte kunnat förklara.

Detta förde oss in på ämnet religion, något som ingen av oss egentligen är så mycket för. Men jag ser dock ett samband mellan religion och vetenskap. Jag anser att på samma vis som en kristen söker svar inom kristendomens ramar och inom sig själv så söker vetenskapsmannen svar inom vetenskapen. De har båda ramar inom vilka de söker sina svar, lika inskränkta båda två. Man tillämpar dem båda där det passar genom livet och låter dem ge svar på livets frågor.

Vetenskapen är ju påhittad, någon har ju hittat på formlerna och det som vi idag ser som logik, på samma sätt som någon/fler personer skapade bibeln. Vetenskapen har fört utvecklingen framåt, men även skapat mycket dumt. Om det fanns vetenskapliga "bevis" för att homosexuella borde utrotas så skulle allt för många människor förlita sig på det, troligen fler än om "bevisen" var religiösa. Det finns ingen "sann" och allmängiltig logik, vetenskapsmannen anser vissa saker vara logiska, men den religiösas logik är en helt annan.

Både vetenskap och religion är nödvändiga ting, men anhängare av båda delarna borde försöka förstå varandra bättre. Jag är varken religiös eller något vetenskapsfreak, men min tro på det övernaturliga är viktig för mig, och vetenskapen har skapat många av de ramar jag lever inom. På ett sätt anser jag faktiskt att man borde se likheterna mellan religion och vetenskap och inte se dem som helt åtskilda, vilket älskling och säkert många med honom tycks ha svårt för. Att tro på något är livsviktigt och underlättar livet.

Man tror det man vill tro på, eller det man lärt sig att tro på. I vilket fall så bör man våga ifrågasätta inte bara andras, utan även sin egen tro!

Ingenting

Idag är en mörk dag. En sådan dag då all världens sorger tynger mina axlar. Stannar i sängen/soffan hela dagen. Det regnar dessutom. Så typiskt! Vad ska jag göra med mitt liv?

Jag blev i alla fall antagen till Praktisk filosofi, så jag antar att det är vad jag kommer att studera till hösten. Det är bara en av alla de saker som framtiden har att bjuda på, och som för tillfället gör mig livrädd. Vill jag verkligen detta, kan jag klara av det? Skulle Inredare eller Copywriter passa mig bättre? Måste ju vänta ett helt år innan jag kan satsa på någon av de utbildningarna i alla fall..

Kan inte leva i nuet nu, måste tänka på framtiden. Har ingen jävla aning om hur jag ska klara ekonomin om jag inte får jobba nåt mer. Utan pengar kan jag inte göra något resten av sommaren, eller flytta till hösten eller..Nej, ingenting.

Utan hem och utan vänner, vad blir jag då? Allt raserar, alla försvinner. Jag måste ta ansvar för andra och glömmer bort mig själv. Jag är ingenting idag, kanske, kanske kan jag vara någon i morgon.

Personligt entreprenörskap

Idag har det varit en bra dag. Jag klev upp strax före 07.00 i morse, för att gå på promenad med Kristin. Det var regnigt, men trevligt ändå! Sedan gick jag hem för att äta frukost och ta en dusch innan det var dags att bege sig till Folkets Hus på föreläsning.

Det var en jättebra och inspirerande föreläsning med Stefan Olsson från Universe Imagine (kolla in hemsidan, den är helt klart värt ett besök). Föreläsningen handlade om personligt entreprenörskap, om att förverkliga sina drömmar och ha kul under tiden. Mycket av det som sades var självklart och uppenbart, saker som min älskling säger mig varje dag, ändå var det som ett uppvaknande då jag fick höra dem från någon utomstående. Vi fick tips på hur man går tillväga för att få saker att hända. Rätt attityd och små steg i rätt riktning kommer man långt med.

Jag blev verkligen taggad, nu måste jag bara öva mig på att bli bättre att tänka positivt och inte skjuta upp saker. Om jag bara fokuserar på mina mål och drömmar så kan jag förverkliga dem, allt är möjligt och jag kan bara jag vill! Det mål jag under föreläsningen valde var det att starta ett café, och jag satsar på att ha ett sommarcafé nästa sommar, nu ska jag bara vara mottaglig för de möjligheter som kan tänkas dyka upp, och se till att få saker gjorda så att det kan bli verklighet!

Dreams

Drömmar. De allra flesta har vi väl drömmar, mål som vi vill uppnå under vår livstid, saker vi vill förverkliga. Jag avundas de som vet precis vad de vill och kämpar hårt för att få det, på något viss lyckas de alltid. Själv har jag en del drömmar, men ingen riktigt stor och klar. Jag vet inte säkert vad jag vill ägna mitt liv åt, men samtidigt vill jag så gärna att det ska vara åt rätt sak. Det finns så mycket jag vill, men det mesta kräver långa utbildningar som jag inte vågar/vill skriva in mig på. Jag vill inte ägna flera år åt något som kanske inte är rätt. Kanske är jag feg, eller också är jag förnuftig, gränsen kan vara hårfin.

Så många andra i min ålder har redan rest jorden runt, skaffat barn och är på god väg att förverkliga alla sina drömmar. Själv har jag inte rest något och känner mig inte redo att skaffa barn än. Barn och giftemål är något jag vet att jag vill ha i framtiden, och jag vill att min mamma ska få uppleva det, men det är inget jag vill stressa in i.

Jag vet inte ens om jag kommer klara av det halvår jag planerat att ägna åt att läsa filosofi på Uppsala Universitet. Jag har inte haft någon skriftlig uppgift på år, min filosofilärare lovordade mig nog mer än jag förtjänade och jag har inte haft något prov på ca 5 år (de har dessutom aldrig heller varit min styrka). Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag känner mig liten, rädd och vilsen. Men liten är jag i alla fall inte, jag är stor! Jag är vuxen och måste därmed vara ansvarstagande. Jag förväntas skaffa mig ett heltidsjobb på något tråkigt ställe, precis som alla andra. Jag förväntas kunna ta hand om mig själv och vara helt självständig. Men när jag nu är sjuk och skruttig så längtar jag hem till mamma! Jag är för gammal för några av mina drömmar, det känns som om tiden rinner iväg och som om jag skulle ha varit klok nog att satsa tidigare i livet, men det var jag ju inte. Att vara efterklok är lätt, och nu är det försent.

Jag vill ha ett långt och lyckligt liv med mina nära och kära. Jag vill sätta upp mål och sträva efter att uppnå dem. Jag vill syssla med något utvecklande, variationsrikt och givande.  Jag vill resa och se världen! Jag vill känna att jag får ut något av min tillvaro och att mitt liv blir värt att leva! Jag är livrädd att hinna dö innan jag uträttat något, innan jag rest eller fött barn. Men mer rädd är jag ju som bekant för att förlora de jag älskar. Livet består mestadels av förluster, och det gör det ibland svårt att våga ta steget och kämpa för något annat.

Så snart jag vet vad jag vill så ska jag ge allt, och jag ska försöka att som vanligt göra mitt bästa vad jag än tar mig an, men även att tillåta mig att misslyckas!

Förlåt för ett långt inlägg som för er kanske är ointressant, men så går det när ni är dåliga på att ge mig "dagens ord" ;)


Vad är din dröm?

Love hurts

Ni vet hur det känns, när man inte känner sig vara värd någons kärlek? Så känner jag nästan dagligen. Jag har världens finaste och raraste pojkvän, men ibland är det svårt att glädjas.

Jag vet att jag aldrig kommer kunna ge honom allt det han ger mig, varje dag. Han förtjänar någon så mycket bättre. Han kan få vem han vill. Han kan få en sådan där liten rödhårig tjej som är jordnära, naturlig och aldrig suktar efter materiella ting. Han kan få en tjej som alltid ställer upp på allt i sängen, som alltid städar och så utan att behöva bli tillsagd, som alltid stöttar och hjälper honom och som aldrig blir hysterisk eller upprörd över småsaker. En sådan tjej som alltid är uppriktigt glad. En sådan tjej som skulle passa så bra vid hans sida.

Älskling. Vad gör du här?

Filosofi?

Sitter och funderar över framtiden, vilket som alltid är oerhört ångestframkallande. Hur ska man veta vad man vill ägna sitt liv åt? Jag har trott mig veta att jag vill skriva, men hur och vad vet jag inte. Det finns många yrken jag kan tänka mig, men som jag inte vill utbilda mig till, samt många utbildningar jag vill gå men inte jobba inom.

Men i allt det jag tror mig vilja finns det något som skrämmer mig och får mig att tveka. Jag vill så mycket, men vågar så lite.  Jag vet att jag måste våga, att jag måste ta beslut och tillåta mig att misslyckas.

I gymnasiet var filosofi ett av mina absoluta favoritämnen. Läraren lovordade mig hela tiden, sade att jag var en stjärna "näst intill oslagbar" och på universitetsnivå redan i Filosofi A. Hennes ord och känslan av att hon förstod mig och mitt sätt att tänka gjorde mig mer och mer övetygad om att jag skulle läsa filosofi på universitet.

Nu är det hög tid för mig att söka utbildningar och ta beslut. Jag kommer att söka Praktisk och även Teoretisk filosofi vid Uppsala Universitet. Jag vet inte vilken av dem jag helst vill läsa eller om jag ens kommer ha en chans att lyckas med någon av dem. Jag hade ju tidigare den uppfattningen att filosofi verkligen var min grej, men när älskling nu läser Filosofi A på universitets-nivå så har jag blivit avskräckt. Det finns så mycket regler och ramar att anpassa sig efter och hålla sig inom. Det verkar så strikt och så svårt! Jag vill ju få filosofera mer fritt. Hur kunde hon, min underbara lärare, inbilla mig att jag var duktig? Jag kommer inte klara detta!

Jag får ont i magen och vill kräkas bara när jag tänker på alla kommande tentor, jag som har så svårt för prov! Det känns som om jag ska svimma när jag tittar i älsklingens kurslitteratur eller på hans uppgifter. Varför ger jag mig då in i något som jag vet att jag kommer lida så mycket av!? Ja, svaret är väl det att jag måste bevisa för mig själv att det verkligen inte är något för mig, innan jag tillåter mig att ge upp drömmen helt. Ändå är jag så rädd för misslyckandet!

Bara att läsa filosofi känns som ett misslyckande i sig. Det kommer inte att ge mig några bättre förutsättningar yrkesmässigt sett, jag kommer inte på något sätt att komma närmare mitt yrkesval. Alla tjatar om hur onödigt det är att läsa filosofi. Men jag skulle ju läsa det för att jag vill det  (eller för att jag inte vill)!

Jag vet ju inte vad jag vill bli! Och jag vågar inte skriva in mig på något flerårigt program innan jag har någon aning om ifall det är rätt eller inte. Ja, jag må vara en fegis, men jag tänker i alla fall våga försöka det jag en gång visste att jag ville göra, även om det är skrämmande!

Tisdagstårar

Igår gjorde jag av med jättemycket pengar, utan att ha köpt särskilt mycket.. April månad har inte ens börjat, så den lär bli jävligt knaper. Men det spelar liksom ingen roll i nuläget.

Var på intervju med LT igår, det gick väl sådär. Kände mig dock inte så närvarande, tankarna var på annat håll. Det lär inte ha blivit nån särskilt bra bild heller, när man är ledsen i hjärtat så speglas det i ögonen, hur mycket man än försöker att le.

Sitter hemma hos min bror i Mattmar nu. Hittade ett filmklipp på facebook där Kia sjunger Hallelujah. Jag har alltid gråtit när hon sjungit den, men aldrig så mycket så nu, när jag inser att jag aldrig kommer få uppleva hennes starka röst igen. Jag trodde verkligen på att hon skulle kunna bli världsberömd med den rösten och starka närvaron.

Det krävs styrka och mod för att ta sitt liv, och även om jag önskar mer än något annat just nu att hon inte gjort det valet, så kommer jag alltid att beundra henne för att hon vågade. Självklart kommer jag även att beundra henne för den underbara människa hon var.

Här om dagen slog det mig att jag alltid föreställt mig att hon skulle sjunga på min begravning, så blir det inte nu. Har också tänkt mig att Nisse ska spela piano, och det hoppas jag verkligen att han kommer göra. Men, jag har inte tänkt att dö än på ett tag.

Vila i frid Kia!

Hade tänkt skriva om hur min vistelse i Jämtland varit hittillls, men kom av mig när jag loggade in på facebook. En av mina skokamrater under gymnasiet har tagit sitt liv. Den starkaste, gladaste och spralligaste människan jag visste. Hon har sagt så mycket fint till mig och jag hoppas att hon visste att ingen någonsin kommer kunna mäta sig med henne och hennes fantastiska sångröst! Det gör så jävla ont! Aldrig mer kommer hennes sång att röra mig till tårar!

Vi hade inte haft nån kontakt det senaste året, men nu önskar jag verkligen att vi hade det. Troligen hade jag ändå inte kunnat göra någon skillnad, men det får jag aldrig veta nu. Jag hade ingen aning, verkigen ingen aning! Nog visste jag att hon under sin ständigt glada yta inte alltid mådde så bra, men inte trodde jag att det var så illa! Hon som alltid muntrade upp mig när jag var deppig, om än med sina något cyniska kommentarer. Hon var den som hade kunnat lyckas med allt här i världen. Och jag hoppas verkligen att hon har det bättre där hon är nu, var hon än är. En sak som är säker är att hon inte lämnat världen obemärkt och att ingen av oss som mött henne kommer att kunna glömma henne, hon var en sådan stark personlighet!

Hoppas verkligen på att kunna åka på minnesgudstjänsten på söndag. Då ska jag skriva en dikt till henne, eller det ska jag ändå, det är jag skyldig henne och jag vet att hon tyckte om mina verk

Vila i frid Kia, saknaden är stor!

Torsdagshelvete

Denna dag har varit nästintill lika dyster och grå som gårdagen, kanske på ett sätt till och med värre. Jag har jobbat hemma idag i hopp om att få så mycket som möjligt gjort. Men självfallet så misslyckades jag, och jag tillåter mig själv att misslyckas med detta projekt nu, hur dåligt det än är. Så varför kan inte alla andra också låta mig misslyckas?

Har haft så oerhört mycket att göra idag att jag inte kunnat fokusera tillräckligt på skolarbetet, så är det bara. Jag har två dagar på mig efter lovet också, men jag tvivlar på att jag kommer hinna göra några underverk då. Så jag tror att jag struntar i redovisningen och bara håller mina bra (?) idéer för mig själv, eller ja, låter någon annan få äran för en del av dem. Jag orkar faktiskt inte bry mig just nu!

Har packat i alla fall. Fy tusan så svårt det är! När jag väl tar mig tid att titta på alla kläder och smycken så skapar jag i huvudet en hel mängd med fina outfits, dessvärre så ryms de inte alla i väskan.

Nu, klockan 17.00 är jag så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig omedelbums, fast det har jag ju förstås inte tid med, fortfarande 10 saker kvar på min mest akuta att göra-lista, om man bortser från skolarbetet.

Last year

Jag önskar att det var för ett år sedan. Saknar bal- och studentförberedelserna, alla förväntningar och såklart alla trevliga fester. Saknar stressen i skolan och lugnet som infann sig de sista veckorna. Saknar också att vara nykär. En del saker skulle jag dock ha gjort annorlunda om jag fått en chans att göra om dem. Jag hade nog fortfarande hamnat här med min älskling i slutändan, men jag kunde ha betett mig bättre mot andra på vägen. Det är faktiskt väldigt onödigt att såra människor man tycker om, men ibland blir det ju som så ändå... När jag gick och blev jättesuperkär så tycktes jag på något sätt nästan glömma bort mina nära och kära (nej, det gjorde jag ju inte, men kanske upplevde ni det så). Hur som helst så skulle jag ha skött saker annorlunda, men det är lite sent påtänkt nu. För förra året kommer aldrig, kommer aldrig mer igen!