Patetisk

 

 

Jag börjar bli less på Hällefors och tillvaron här. Om det inte varit för älskling, och alla andra goa människor så hade jag nog inte stått ut. Men det känns bra att vi är fler som känner oss vilsna i denna håla, tillsammans kan vi ju få saker att hända och göra det bästa av situationen. I fredags bowlade vi, åt pizza och drack vin. Det var mycket trevligt. Ikväll blir det troligen bio.


En del av mig vill ändå bara fly härifrån, vart vet jag inte. Klumpen i bröstet säger mig att jag inte skulle kunna finna ro någonstans just nu. Jag trivs för tillfället inte i min kropp eller i mitt liv. Denna dystra känsla kom likt ett regnfyllt moln, från ingenstans. Men jag försöker att hantera den, för jag vet att efter regn så kommer solsken och att tiden läker alla sår. Det är bara inte alltid som tiden räcker till.

Jag är pank och har ingen lust till någonting. Idag blir det ingen dikt, för ingen poesi ljuder inom mig nu, det är melankolins sorgsna melodi som tagit över. Och jag känner mig som en patetisk poet utan ord.


2009-09-20 @ 14:37:38 Permalink Vardag Kommentarer (2) Trackbacks ()



Frostnatt

 

 

Jag känner mig totalt värdelös. Jag är helt utmattad, har ingen inspiration och är extremt dålig på detta. Jodå, jag visste att det skulle vara en utmaning att studera något jag verkligen inte kan, jag är ju liksom här för att lära mig. Ändå så känns det jättejobbigt just nu. Designprocessen är verkligen krävande och påfrestande. Jag kan inte rita och inte pyssla. Självfallet ska vi skissa massor, och bygga modeller. Jag blir jättestressad och får ångest. "Alla andra" är så duktiga och gör så fina saker. Själv tycks jag inte bli helt klar med något av projekten.

Jag är väl bortskämd. Jag är van vid att vara bra på det jag gör och att helt enkelt undvika att nyttja de sidor som inte är mina starkaste. Trots det har jag ju försatt mig i en situation där jag inte kan använda mig av mina färdigheter, utan istället känner mig dum och dålig.

Att instruktionerna om vad exakt det är vi skall göra ständigt ändras gör inte saken bättre. För tillfället skapar vi koncepthus, baserade på olika stolklassiker. Till en början verkade det som om huset skulle vara inspirerat av stolen och ha samma koncept, men inte se ut som den. Sedan fick jag (och andra med mig) uppfattningen att huset skulle se ut i princip som stolen och att man direkt skulle kunna se vilken stol man utgått från. Men nu helt plötsligt så har somliga fått kritik då de gjort hus som liknar stolarna för mycket.

Själv har jag inte kommit långt alls med detta, jag har kört fast och är rädd att göra "fel". Jag har svårt att ta kritik när det gäller saker jag kämpat hårt med, och känner mig dessutom ovanligt känslig för stunden. Att behöva "skrota" något jag lagt ner tid och energi på skulle få mig att gå sönder inombords. Tidspressen gör mig handlingsförlamad och de fantastiska idéer jag har i mitt huvud vägrar att låta sig återskapas på papper eller som modell. Kommer jag någonsin lära mig att hantera detta?


Idag har jag äntligen varit hos frissan, så nu ser jag inte fullt lika hemsk ut som tidigare. Frisörskan tyckte att jag ser ut som Lisbeth Salander. Jag tog det verkligen som en komplimang och mådde riktigt bra en stund. Men sen tog förnuftet över. Jag ser inte alls ut som henne, i varje fall inte såsom jag tänker mig att hon ser ut enligt böckerna. Och framför allt, även om jag skulle vara lik henne till utseendet så är jag ju inte alls som henne till sättet. Jag är inte smart, stark och genialisk. Jag är ingen Salander, även om jag kanske leker med elden.


Dagens ord kommer från Junie, och är: Snöstorm


Dagens dikt:


Det är kallt nu
de isande vindarna
blåser tvärs igenom
mitt ärrade hjärta
och det känns
som om
jag befinner mig
mitt i en
kvävande, fruktansvärd
snöstorm
och jag undrar om
jag kanske borde
släppa taget
och följa med
snön dit där
isarna aldrig smälter


2009-09-15 @ 15:50:10 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Att vara en fisk

 

 



Jag kände att det var dags att blogga, trots att inspirationen tryter. Jag mår inte så bra idag, känner mig hängig, som om jag är på väg att bli sjuk. Jag är dock inte särskilt orolig för svininfluensan, jag är ju inget svin.

Thorbjörn och jag har varit i Uppsala över helgen, det var mycket trevligt. Vi hann med att gå ut och rocka loss på Orange's dansgolv, äta jättegod asiatisk buffé, shoppa, kika på fina grejer, sova, gosa med underbaraste lilla Ellen och fika mumsigt fika. Ja, av någon anledning har just maten en förmåga att stanna kvar i mitt minne. Jag älskar mat :D

Var inte särskilt länge på skolan idag, utan beslutade att arbeta hemifrån. Dessvärre har inte så jättemycket blivit gjort, då jag ju som sagt inte mår så bra. Men jag har i alla fall läget under kontroll, känns det som just nu..


Vart går gränsen mellan vanligt trevligt "bry sig om" och kvävande "bestämmande" över någon annans liv? Hur mycket av sin medkänsla, oro, etc vågar man visa innan det uppfattas som att man lägger sig i?

Jag skulle helst låsa in alla de jag älskar och bryr mig om i vadderade rum där inget ont kan nå dem. Nej, kanske inte riktigt så.. Man måste få lära sig av sina egna misstag (till viss del!) och leva sitt liv såsom man vill. Men om inte för sin egen skull, så för andras, kan man väl vara försiktig? Nej, man skall inte heller vara rädd för allt. Att våga är en förutsättning för utveckling och lycka.

Jag vill aldrig bli en sådan som kväver. Jag vill stödja mina nära och kära, och finnas där för dem när än de behöver mig. Men jag tycker ändå någonstans att det finns en gräns. Vissa saker vill jag inte veta av, för att de är så totalt vansinniga och dömda att leda till betydligt värre saker (nej, det är inte meningen att någon skall känna sig träffad här, även om det kanske skulle kunna uppfattas så)

"Sköt dig själv och skit i andra" Vill man leva så? Vill man verkligen inte att någon ska bry sig?

Jag vill i alla fall att folk ska bry sig, vara uppriktiga och ärliga, men absolut inte försöka fatta beslut åt mig och säga att jag gör "fel". Tips och råd kan vara välkomna, det kan de verkligen. Ibland behöver man (i alla fall jag) någon som öppnar upp ögonen för mig och visar vad det är jag håller på med. Jag kan göra tokiga saker, vara medveten om att jag gör dem, men ändå inte ta tag i dem förrän någon annan påpekat det.


Det finns nog inget facit när det gäller sådana här saker, de lär vara väldigt individuella. Men jag tycker i alla fall att man skall tänka till en extra gång innan man anklagar någon för att lägga sig i, kanske är det bara lite välment (om än kanske ouppskattad) omtanke.


Dagens ord: Glödlampa


Dagens dikt


Man önskar ibland
att livet
var annorlunda
att jorden var platt
och att havet och
himlen bytte plats
att rätt fick vara fel
och att godis
var nyttigt
kanske önskar man
även ibland att man
kunde få en sådan där
riktigt bra idé
då det dyker upp en
starkt lysande glödlampa
ovanför ens välfrisserade huvud
som för att markera att
här, här finns ett
riktigt geni




Ge mig ett nytt ord till nästa gång!


2009-09-07 @ 17:30:44 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (4) Trackbacks ()