Smultron

 

 

 

Idag har jag förtärt lite av sommarens rara sötma, jag har nämligen plockat årets första smultron. Det tycks bli rikligt om dem i år och jag längtar efter att få fylla en hink och bara vräka i mig av de små sötisarna. Dock så behövs det mer solsken för att de skall få sin rätta rodnad. Och de är ju dessutom som mest underbara att avnjuta då de är solvarma.

 

För övrigt känns det som om jag sjunker. Ni som känner mig väl är medvetna om min vattenskräck, och just nu känns det som om jag befinner mig under vattenytan och kämpar förgäves för att ta mig upp. Att inte kunna känna någon botten under mig, att inte kunna stå stadigt, det är något av det absolut värsta jag vet. Du var min flytväst och jag tog ett svårt beslut när jag valde att släppa taget och ge mig ut på djupare vatten på egen hand. Jag är ju simkunnig, det är jag, ändå så kändes det underbart bra att ha någon annan att greppa tag i och klamra mig fast vid. Kärlek och trygghet håller mig flytande, samtidigt som det är lite skrämmande och tynger mig. Jag vill inte drunkna! Måste våga slappna av och ta mig i land, jag förtjänar det!

 

Jag är så vansinnigt less på folk som inte kan stava, som skändar det svenska språket, våldtar och lemlästar mina ord. Så många kan inte läsa heller, eller också skulle de aldrig frivilligt göra det. Om de bara visste vad de går miste om, de missar ju en alldeles underbar, helt personlig och unik fantasivärld! Det gör ont i mig att så få ids läsa mina verk, att dagens ungdomar skyr litteratur, speciellt poesi. Språket är vårt starkaste vapen, inte skall vi förlora det! Jag skriver för att jag kan, och tanken på de tankar och känslor jag kan väcka hos andra får mig att fortsätta. Visst, jag älskar orden och skriver mycket för min egen skull med, men det är läsaren som skapar poesi av mina ord!

Gör mig, (och framför allt dig själv!) en tjänst och köp min bok Järnvägsskrot!

 

 

 


2009-07-07 @ 20:35:28 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Spunnet socker och förväntningar

 

 

Mycket har hänt sedan jag sist skrev något här. Jag skulle vilja påstå att hela min värld vänts uppochned och att jag hunnit med både rosa moln- svävande och smärtsam vals på rosentaggar.

Jag är glad, väldigt glad, väldigt jätteglad faktiskt. Men jag är också  en aning rädd och nervös.

Thorbjörn och jag skall flytta till Hällefors. Vi har fått tag på en lägenhet som verkar underbar, och jag längtar efter att börja inreda den. Att flytta ihop är ett ganska stort steg, men det känns helt naturligt och självklart nu, som nästa steg i livets svindlande trappa.  Jag vill skapa ett hem fullt av kärlek. Hemma är förvisso alltid där min älskade är, men för mig är det även viktigt att bostaden används till att spendera tid med vänner och familj, först då kan det kännas riktigt som ett hem. Så jag hoppas att nära och kära här uppifrån kommer ner och hälsar på, och såklart att vi träffar mycket nytt spännande folk.

Tänk om jag inte trivs i skolan! Jag är faktiskt livrädd att jag skall komma att hata den, vad händer då? Vi kan inte direkt flytta på en gång. Antar att jag blir tvungen att bita ihop. Men så farligt kan det väl inte behöva vara? Ett år, nej, inte ens det. Det är inte lång tid, jag kan klara av det.

Varför oroar jag mig så? Livet leker, jag borde slappna av och bara låta mig berusas av nuet! Just precis nu så ska vi bege oss ut på möbeljakt, det skall bli spännande vill jag lova. Pengabristen är ett stort problem, men mitt oerhört starka ha-begär övervinner oftast all världens svårigheter.





Puss på er goingar! Saknar!
<3





2009-07-02 @ 10:47:01 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Stenen som log

 

 

Jag har varit sjuk några dagar nu, och än är jag inte frisk. Vädret är trist och grått, det har regnat och blåst i ett par veckor snart. Jag har fått besked från ännu en utbildning. Jag kom inte in. Trots att jag strävat efter att få fina betyg och kände mig tillfreds med min insats, så duger de tydligen inte. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig värdelös. De intervjuer och arbetsuppgifter jag genomfört har visst inte varit bra nog heller. Kan inte låta bli att ta det personligt, betygen kunde knappast ha varit mycket bättre, så det måste ju vara jag som person som inte är värdig en drömutbildning.  Jag ville ha massor av valmöjligheter så att jag skulle kunna den välja det som känns rätt just för den stund då beslutet tas, men nu har jag plötsligt inte särskilt mycket att välja på. Ja, jag har kommit in på tre utbildningar hittills, och kommer väl troligen in på universitetet. Men viljan då? Jag då?

Att tänka positivt har inte varit lätt alls den senaste tiden.  Hoppet blossar dock upp då jag befinner mig i en kärleksfull och öm famn, då känns plötsligt allt möjligt. Men förnuftet kommer alltid och förstör, tar ner mig på jorden igen. Jag kan inte förlita mig på kärlek, inte heller på vilja och kunskap, vad ska jag då kunna lita på? Mig själv? Det känns som om jag gjort allt jag kunnat.


Idag tittade solen fram ett litet tag. Trots att jag fryser innerligt och helst hade stannat i sängen precis hela dagen så slog jag faktiskt på stort och gick ut. Jag kände mig lite som Ozzy där jag stapplade fram med osäkra steg, iklädd pyjamas. För första gången på länge tog jag mig tid att gå sakta och insupa atmosfären. Solen värmde riktigt gott och jag sög hungrigt i mig av dess strålar. De lyckades tina upp mitt hjärta en aning och det var som om jag vaknade till liv. Plötsligt såg jag de färgglada prunkande blommornas glans, och hur de liksom förgyllde hela omgivningen. Jag såg hur gräset glittrade och inbjöd till barfotadans. Och när jag betraktade den förr så trista, fula grusvägen, så fick jag syn på en oerhört vacker glimmande sten.  Jag satte mig ned och lät mina fingrar vandra över den. Den satt hårt fastkilad och gick inte att få loss, och jag insåg att den hörde hemma just precis där. Den hade kunnat bli tagen för en tråkig sten i mängden, men om man tar sig tid att betraktra den lite närmre så finner man magi. En mycket speciell sten förgyllde min dag och påminde mig om att uppskatta det lilla, och att se ljusglimten i mörkret.


2009-06-17 @ 18:57:29 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Lågor

 

 



Det är nu jag borde kunna slappna av och bara njuta av tillvaron. Visst har jag haft fantastiska stunder då bara nuet varit viktigt, men ångesten och rädslan tränger ganska lätt igenom. Om ögonen är själens spegel så talar de nog om att trots att mina läppar ler så är inte allt som det borde. Det bor sorg i mig. Det har det alltid gjort, och lär för alltid göra. Jag måste finna ett sätt att leva med det bara.


Jag har grillat marshmallows i solnedgången, dansat som en tok, plockat blommor, ätit massor av onyttiga men goda saker, de senaste dagarna. Jag har levt. Jag håller precis på att upptäcka vad det innebär att leva. Är det fel av mig att inte vilja bli hindrad på min upptäcksfärd? I bland måste man göra svåra val. Jag har aldrig riktigt prioriterat mig själv och mitt liv förut, men jag har heller aldrig upplevt så underbara stunder som den senaste tiden. Det handlar inte om kärleken, framtiden och vardagen, det handlar om mig och det som skall vara den bästa tiden i mitt liv. Jag måste slå mig fri. Inga bojor skall få hålla mig fast, inte heller någon famn. Jag är där jag vill vara, när jag vill det och med vem jag vill. Men det viktigaste är att jag är mig själv.  Nej, det handlar väl kanske inte bara om mig. Det handlar väldigt mycket om vänskap också. Äkta sådan har nog aldrig förekommit i mitt liv tidigare, men nu har jag mött dem som bryr sig om mig, på riktigt. Det värmer och måste få betyda mest.



Åker till Malmö i helgen. 28 timmars tågresa totalt, och massa väntetid. Bara för en intervju som kanske tar 15 minuter. Mina sista pengar går upp i rök. Måtte det vara värt det!





Ni som är älskade, ni vet vilka ni är, glöm aldrig bort att ni är underbara och förtjänar bara det bästa! Jag är inte bra nog åt någon.



Älskar er! <3




2009-05-26 @ 21:56:22 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Människor

 

 

Jag var på extremt dåligt humör när jag somnade igår kväll. Det kändes som om hela världen vilade på mina axlar, jag var frustrerad och kände mig helt maktlös. Jag var väldigt upprörd över det kvinnoförtryck som råder här i världen, och över de kvinnor som själva väljer att blunda för det, och/eller rent av inte bryr sig.

Först när män och kvinnor är jämställda kan vi ta tag i och lösa de större problemen vi har. För mig är det en självklarhet att jag själv skall ha samma värde som en karl, därför är det också självklart att vara feminist. Att vara kvinna utan att vara feminist är som att skita sig själv i ansiktet.

Jag anstränger mig verkligen för att inte se kön utan istället bara människor, individer. Men jag har ändå såsom de flesta andra formats till en kvinna, med allt vad det idag innebär. Ända sedan barnsben har jag fått lära mig hur jag skall vara och det är starkt inpräntat i mig. Ska man skilja på manligt och kvinnligt så som vi gärna gör så är jag väldigt svag typiska "kvinnosaker". Jag tycker om allt som glittrar, att bära kjol och klänning (gärna rosa), att laga mat och jag älskar barn. Visst är det troligt att jag lärt mig att det är ok för mig att tycka om dessa saker, men jag har i alla fall insett att jag inte måste tycka om dem och att jag inte behöver avstå från andra saker bara för att passa in i en mall. Jag är jag. Jag är ett neutrum.


Ingen skall behöva fara illa på grund av sitt kön. Inte heller på grund av sina åsikter, ursprung, religion etc. Alla måste få en chans att finna sina innersta jag och att leva i harmoni med jaget.


"Man föds inte till kvinna,man blir det"



För övrigt så är jag på mycket bättre humör idag. Jag vaknade i princip med ett leende på läpparna och har lyckats behålla det hela dagen, trots att det varit en ganska jobbig dag. Jag har pratat om svåra saker som tär på mina krafter och jag har också varit ute och gått i ca 1.5 h. Hälsade på min älskade mamma på Remonthagen.

Har blivit kallad till ännu fler antagningsintervjuer nu. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan omöjligt fara på alla, och jag har inte ens råd/tid/möjlighet att ta mig till den som känns allra viktigast, det gör ont. Måste lösa detta på nåt sätt, men gud vet hur! Eller nej, gud finns inte så inte ens han/hon/den/det vet hur.



2009-04-28 @ 21:22:19 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Harmony

 

 

Nu är det inte långt kvar till studenten och det stora tomrummet. Det är spännande och härligt, samtidigt som det känns sorligt och oerhört skrämmande. Jag måste ta beslut som kan vara livsavgörande. Men de senaste dagarna har jag faktiskt inte tänkt särskilt mycket på det utan för ovanlighetens skull bara varit och tagit allt så som det kommit.


Spontanitet kan verkligen vara något underbart och jag har kunnat njuta av tillvaron i veckan. Det är jätteskönt att bara släppa stressen, alla krav och måsten. Jag har för första gången på evigheter tagit mig tid att sitta och filosofera, skriva poesi, titta på stjärnorna och prata strunt. Jag har begett mig ut på mer eller mindre tokiga äventyr och barnet i mig är överlyckligt över att få leka.

Jag har också accepterat ett misslyckande och känt mig nöjd med att ha gjort ett försök, något som är väldigt ovanligt för att vara jag. Kan det vara våren som förvandlar mig så? Tänk vad lite solsken och värme kan göra! Och ja, goa människor hjälper förstås också. Det är så jävla viktigt att kunna leva i nuet ibland! Mitt jag är helt i balans med livet och tillvaron just nu.

Fan. Bara därför föddes massa tankar om allt jag har att göra. Men, jag tänker inte ta tag i dem i dag. Jag måste väl få passa på att njuta av mitt välmående när jag för en gångs skull faktiskt känner mig glad, och det trots att jag har ont i halsen och feber! Skolarbetet kan väl knappast vara viktigare? Det får i alla fall inte vara det idag...






Puss på er goingar, speciellt på dig som behöver det extra väl och min ljuva, ljumma sommarmånad (Junie) <3





2009-04-22 @ 20:43:21 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Glid pisk

 

 

Jag är oerhört less just nu. Tror att jag slog mitt huvud riktigt rejält när jag sprang in i en stolpe i onsdags, jag är jättetrött och har ont i det. Jag har även ont på massa andra ställen och i hjärtat.

Har förlorat massor av pengar, har tappat säkert 400 kr totalt. Eftersom jag nu börjar bli pank känns inte det särskilt bra.  Jag har dessutom massor att göra som jag bara skjuter upp till sista sekunden. Måste få iväg skolansökningarna i morgon, så är det bara. Hoppas verkligen att jag hinner få koden så att jag kan söka till Uppsala Universitet också! Tror nästan att kurserna där är de roligaste.

Hur mycket skit ska man behöva ta, hur mycket elände ska man stå ut med? När är det rätt att säga ifrån? Jag vill inte låta någon köra över mig, jag vill inte behöva känna mig värdelös! I vanliga fall tar jag sällan nån skit. Men nu försvarar jag hellre min älskade mamma än mig själv. I mitt hjärta sitter redan så många, djupt nerborrade knivar att det aldrig går att läka. Men mamma, älskade mamma, hur kan man vilja henne något ont? Jag skulle döda och själv dö för hennes skull, och för Gudruns såklart.


Det är tur att det finns goa människor som bryr sig och som ställer upp när man behöver dem. Synd bara att de är alldeles för få och för långt bort. Men de finns i alla fall, och det är guld värt. Just nu skulle jag verkligen behöva en famn att gråta ut i. I stället tänker jag tröstäta en av Gudruns jättefina och goda cupcakes <3



Puss och kram på er, speciellt på Eelajn och Thorbjörn.


2009-04-12 @ 21:55:54 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Hoppjerka

 

 

Meningslöshet. Tomhet. Mörker. Saknad. Ångest.

Fem ord som beskriver mitt liv såsom det känns just nu. Jag vet inte riktigt varför allt känns så hopplöst men plötsligt så tycks allt och alla vara emot mig. Jag är extremt nedstämd för tillfället.

Det positiva som sker och de underbara människorna jag har i mitt liv räcker liksom inte. Inte idag. Och inte igår. Inte förrän jag får vara närmast.

Jag känner mig utmattad och ja, tom. Som om ingenting spelar någon roll längre.


Jag har strosat omkring i evigheter. Känns som om jag inte har någonstans att ta vägen, som om jag inte hör hemma någonstans. Skulle kunna sitta i timmar och bara stirra, eller gå och gå tills benen inte bär mig längre.


Förhoppningsvis så kommer ett biobesök med Junie få mig på bättre humör och förgylla min kväll.



- Vad sitter du på?
- En stol.
- Men du darrar ju.
- Elektjisk...









Puss på er som alltid finns där, ni är guld värda.






2009-04-01 @ 14:22:47 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Ingen kan vara nere med en ballong.

 

 




Usch. Min värld är utochinbakochframochuppochned idag, kaos!

Varför ska saker bara snubbla in och ställa till det? När man skall min tillvaro kännas perfekt? Kan den ens det förresten?


Extra kinkig har jag känt mig också.. Tårarna började rinna under filosofin, där vi även denna gång pratade om döden. Jag blir så ledsen när jag tänker på den, den stora, okända, mörka döden. Och en del människor verkar inte alls anse att man skall sörja varken andras eller sin egen död. Jag klarar inte av det, kan inte hjälpa att jag tar det personligt. Sorgen äter upp mig och den kommer vare sig jag vill det eller inte. Visst önskar jag ibland att jag slapp sörja, men är inte det något nödvändigt? Är inte det något som visar hur mycket man tycker om de som lämnat en? Jag är rädd för min egen död också men jag brukar ändå tänka att jag hellre dör än upplever fler av mina älskades bortgångar.  Eftersom jag inte vet vad det innebär att dö (även om jag ju har mina teorier) så ser jag det som något hemskt. För mig har ju döden hittills bara haft negativa konsekvenser. Kanske kommer min egen död som en räddning en dag,men det kommer jag ju inte att veta förrän det är för sent, om ens då.


Oälskad känner jag mig med. Nej, jag vet, jag är inte det. Men man kan inte styra över sina känslor? Det är som om en våg av värdelöshet sköljer över mig med jämna mellanrum, så att jag inte ska få för mig att jag betyder något, för någon.
Ibland kan det verka lönlöst att visa mig någon uppskattning, men ni som ändå gör det är guld värda, det är ni som håller mig vid liv. Fast att vara vid liv och att leva är väl inte samma sak...? Äsch!



2009-03-30 @ 21:06:06 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit

 

 

Vi är lyckligt lottade som har så bra sjukvård här i Sverige, många är de som har det tusen gånger värre. Ändå efterlyser jag de läkare/sköterskor som tar patienter och deras besvär på största allvar, går till botten med saker och gör uppföljningar, de som engagerar sig och i alla fall inger en känsla av värde hos patienten. Visst har de flesta av de läkare jag varit i kontakt med haft någon bra egenskap, men jag har också lidit mycket i onödan, och så har även många med mig.

Det är så lätt att välja den enkla vägen och skicka hem patienten med lite värktabletter, och om man har tur ett recept. Så många har gått hos samma läkare en längre tid utan att få någon riktig hjälp eller klarhet, så byter de och får direkt veta vari felet ligger och hur det ska behandlas. Så visst finns det de som är riktigt duktiga på det de gör, men andra tycks ha för bråttom.

Om det inte var för slarv, nonchalans,okunnighet, brådska, stress och girighet så hade jag kanske mått mycket bättre nu, och sluppit lägga massa pengar på mediciner. Och framför allt, om saker och ting sköts bättre så hade kanske min pappa varit vid liv. Vi hade i alla fall sluppit möta läkare som mest av allt verkade vilja att han skulle dö, eller som inte tycktes bry sig.


Vård är så enormt viktigt och det borde knappt finnas några begränsningar för hur mycket resurser som skall ägnas åt det. Det gäller liv och död, både här i Sverige och runt om i världen!







2009-03-10 @ 21:55:51 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Nemo me impune lacessit

 

 


Guuuuuuuud så pinsamt! Jag har precis varit på Apoteket för att inhandla medicin mot en väldigt genant biverkning jag fått av pencillinet. Som om det inte vore jobbigt nog att köpa produkten i fråga så var det dessutom en kille som satt i kassan, vilket gjorde det mycket värre.  Jag brukar inte reflektera särskilt mycket över folks tankar kring mina inköp, men idag hade jag bara lust att säga något käckt och förklara varför jag köpte det jag köpte. Jag gjorde inte det såklart. Däremot så köpte jag även en annan vara, vars kostnad jag misstagit mig om, den kostade ungefär 50-60 kronor mer än jag väntat mig. Efter att nervöst ha grävt i min portmonnä kunde jag konstatera att jag hade 5 kronor för lite! Jag ville bara försvinna. Hade jag handlat vad som helst förutom den aktuella formen av medicin så hade jag löst det, men nu var det extremt pinsamt. Dock så var kassören vänlig nog att säga att jag kunde betala de kronorna nästa gång jag handlar där.  Det värsta var inte det att pengarna saknades utan att jag fick stå kvar i en evighet (kändes det som) och skämmas, samt att jag tvingades se honom i ögonen.




Nu till något helt annat. Jag hade lite svårt att somna i natt och låg därför och funderade. Då kom jag osökt att tänka på Lisbeth Salander, denna underbara karaktär. Vad är det som gör henne så älskad? Hur kan en fiktiv person kännas så verklig och hur kan hon ha en så stor beundrarskara?

Är det kanske hennes styrka? Hon gör precis som hon vill, när hon vill. Hon har upplevt så mycket hemskt och är full av hat. Hon agerar och gör något åt sina känslor. Hon gör saker vi alla skulle vilja, men inte vågar. Hon hämnas. Hon krossar bilden av kvinnor som svaga varelser, även om hon förstås liksom alla människor, har svaga punkter.

Jag är förälskad i Lisbeth Salander. Jag skulle vilja känna henne, eller ännu hellre, vara henne.  Hon är svåråtkomlig och asocial. Hon är svartklädd, tatuerad och går emot många kvinnliga normer. Hon är dessutom en fantastiskt duktig hacker, har bildminne och är (nästan ondskefullt) genialisk.

Det sägs att Stieg Larsson inspirerats av sin brorsdotter och deras mail-konversationer när han skapade sin romankaraktär. Hur som helst så är Lisbeth en bra förebild och jag anser att alla som inte läst Millenium-triologin ska göra det, omedelbums! Böckerna är så (ursäkta svordomen) jävla bra och man kommer betydligt närmare Lisbeth än vad man gör i filmen, som inte riktigt ger henne rättvisa.




Lisbeth Salander-fakta från Wikipedia

Lisbeth Salander, född 30 april 1978, är en fiktiv karaktär skapad av författaren Stieg Larsson och medverkar i hans Millennium-trilogi. I  filmen Män som hatar kvinnor spelas Salander av Noomi Rapace. Salander har en tvillingsyster som heter Camilla, men systrarna har ingen kontakt. Flickornas mor hette Agneta Sofia Sjölander (f. 1960) och avled i slutet av romanen Män som hatar kvinnor. Salanders far heter Alexander Zalachenko och är en före detta sovjetisk spion. Zalachenko utsatte flickornas mamma för misshandel och vid ett tillfälle när Zalachenko misshandlat Lisbeths mor tände Lisbeth Salander eld på sin far med hjälp av ett mjölkpaket som hon fyllt med bensin, efter detta hamnade hon pa S:t Stefans barnpsyk. Salander framställs som ett geni - hon är en framstående hacker och löser det klassiska matematikproblemet Fermats gåta. Samtidigt är hon omyndigförklarad, officiellt p.g.a. händelser under uppväxten, men egentligen för att skydda sin fars verkliga identitet.


2009-03-10 @ 14:22:07 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Scio me nihil scire

 

 

Ja, jag är tillbaka. Ni slipper mig inte helt och hållet än. Jag måste trappa ner långsamt, hihi och nej Junie, jag är inte beroende :). Förresten, skam den som ger sig! Jag är ju faktiskt inte typen som ger upp i första taget, så jag ger väl detta en andra chans, kanske främst för att jag anser mig ha något tämligen vettigt (eller nej, snarare ovettigt) att säga idag. Dessutom så är det faktiskt några personer som har bett mig att fortsätta, och kan jag bygga upp en liten trogen läsarskara så är det ju värt det. Dock så fortsätter jag bara under förutsättning att ni som läser också försöker att lämna kommentarer, synpunkter och respons! Jag vill ju ha er hjälp att föra resonemang och jag vill veta vad just Du anser om saker och ting.

Nåväl, det som fick mig att känna att jag skulle återuppta bloggandet så snart igen var dagens filosofilektion, vars diskussioner om exempelvis matematik, det gyllene snittet, begreppet "perfekt" och konst utmynnade i en mycket speciell och intressant konversation om subjektivitet och kossor.

Jag påstod att Junie är en kossa, eller ja, snarare att kossor och Junie ser lika ut och är synonyma. Detta kom jag såklart inte undan med utan att förklara mitt tänk (vilket är lättare sagt än gjort!). Jag hävdade att Junie och kossor i mina ögon är samma sak, men att det för den sakens skull inte måste vara så för alla andra. De fysiska skillnaderna blev ifrågasatta, hur skulle jag förklara det faktum att jag skulle kunna få plats med Junie i ett kylskåp, men inte en ko? Jo, jag anser det inte vara något problem. Får jag in Junie i ett kylskåp så gäller självklart det samma för en kossa, och vice versa. Sådana saker som storlek, färg och form är ju subjektivt! Två meter för mig kanske inte alls är lika långt som du uppfattar det. Vi skulle kunna uppfatta dessa saker helt olika, blått för mig kanske inte alls stämmer överrens med din bild av färgen.


Hur definerar jag då en kossa/Junie? Jag känner att jag bör undvika en defination, då den ändå inte kommer ha någon betydelse i någon annans ögon. Därmed använder jag mig av ne.se, vars tolkning skall ge någon slags allmän/generell bild (vars innehåll såklart ändå kan vara olika beroende på betraktaren)



ko, vuxet hondjur av nötkreatur och övriga oxdjur samt älg. Benämningen ko används i allmänt språkbruk även synonymt med nötkreatur.



nötkreatur (av fornsvenska nöt, ett gemensamt germanskt ord med grundbetydelsen 'egendom', och fornsvenska kreatur 'skapelse'; 'varelse', av latin creatu´ra 'skapelse'), ko, tamko, nötboskap, tamboskap, Bo´s taurus [tau´-], art i hovdjursfamiljen slidhornsdjur, underfamiljen oxdjur. Arten anses ha uppkommit genom att människan domesticerat och förändrat uroxen så att den passade hennes behov. Uroxen var större och hade längre horn än den tidigast kända tamformen, och människan måste på kort tid ha fått fram en mindre och mer fridsam boskapstyp. Man delar vanligen in nötkreatur i tre grupper: långhorniga, korthorniga och sådana med puckel. Korthornsboskap har ibland fått eget artnamn (B. brachy´ceros eller B. lo´ngifrons), liksom den indiska puckelförsedda sebun (B. i´ndicus). Här följs uppfattningen att alla nötkreatur hör till arten B. taurus. Jfr uroxe.



När jag tänker på en kossa så skulle jag kunna se Junie framför mig, så som hon ser ut i mina ögon.  Junie har fyra ben, är korthornig, hårig och idisslar all den vegetariska föda hon förtär.

Är jag galen? Kanske!

Det jag ville komma fram till var i alla fall att jag inte tror det existera någon allmängiltig sanning rörande någonting, i varje fall ingen som vi kan vara säkra på.





Vilken söt kossa!                                                          Junie ligger och solar?


2009-03-09 @ 18:59:28 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Förlåtelse och godhet

 

 

Vilken dag! Man har alltid fullt upp när Novalee är här. Nu en stund innan hon skulle åka hem till Joel och bada så busade vi oss alldeles utmattade. Vi lekte tagen, kurragömma och gjorde en massa knas. Vi bildade en hög av skratt på golvet och hon var riktigt go och underbar. Tidigare under dagen har hon varit lite småtjurig, men den här stunden var superhärlig. Jag älskar när hon skrattar hjärtligt, från djupet av sin lilla kropp. Livet får liksom en helt annan betydelse när man tillåter barnet i sig att komma fram och leka, något jag ofta är väldigt dålig på. Men ja..Den här ungen kan stundom få mig att engagera mig mer helhjärtat än någonsin förr. 



Efter att ha läst boken Oceaner mellan oss, som jag fick i julklapp av Isaks föräldrar, så väcktes några funderingar. Skall jag vara ärlig så har jag lite svårt för allt tjat om Gud i den, men grundberättelsen var ändå fin. Det handlade mycket om att "Kärlek är när människor förlåter varandra", och även om det kommer från Bibeln så tycker jag att det är något att ta fasta på. Förlåtelsen är ju faktiskt något av det allra finaste som finns. Jag brukar säga att man kan lära sig acceptera saker, men aldrig glömma och aldrig förlåta. Nu är jag nog beredd att erkänna att jag mest troligt haft fel. Kanske är det nästan tvärtom. Man kan förlåta, men inte glömma och acceptera..Eller? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag vill plötsligt tro på förlåtelsens kraft. Hur svårt saker och ting än kan vara, och i dagens läge är för mig, så önskar jag ju inget hellre än att bli förlåten för det onda jag gjort mot de jag älskar. Jag som inte ens har trott på äkta förlåtelse brukar väldigt ofta be om ursäkt för småsaker, kanske förlorar ordet sin betydelse då? På samma sätt som hata och älska som inte bör missbrukas?

Kanske är det lättare för troende att förlåta. De kan "förstå" att Gud haft något särskilt i åtanke då han sett till att onda gärningar begåtts. Bör man förlåta, och hur lätt ska man göra det? Hur vet man att ursäkten kommer direkt från någons hjärta och inte är bara en tom fras?

Jag vet inte hur jag skall kunna be om ursäkt till de jag sårat, för jag kan liksom inte tänka mig att de skulle förlåta.. Är det egoistiskt att be om förlåtelse?


Vad tror Du om förlåtelsen? Är det något som ens existerar? Är det viktigt, ja rentav nödvändigt?


På tal om egoism...Är det inte så att allt vi människor gör är för våran egen skull? Om jag gör något riktigt snällt mot någon annan, är det då inte (om än undermedvetet) för att jag själv ska känna mig som en god människa? Finns det pur godhet? Jag skulle kunna se det som en god gärning att offra mitt liv för någon, men är inte till och med det bara för min egen skull? Om personen jag dog för istället hade dött och jag hade varit vid liv, så hade jag ju fått skuldkänslor och dåligt samvete för att jag inte gjort något..?




2009-01-31 @ 18:31:06 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Simpor och grodfötter

 

 


Tänk om man kunde vara barn igen, om än bara för en stund. Stora delar av min barndom har jag förträngt, och den var nog inte särskilt idyllisk. Men ändå så var livet mestadels så lätt. Om jag gjort en del saker annorlunda under min uppväxt så hade jag mest troligt varit en mycket starkare människa idag och jag hade inte behövt ångra en del av mina val. Någonstans under mina barndomsår förstördes min relation med pappa. Jag önskar så innerligt att det varit annorlunda mellan oss. Så lyckligt ovetande om verkligheten man var ändå, när ens största dröm var att få bli en prinsessa, liksom de apatiska, underordnade prinsessorna i alla sagor. Inte såg man falskhet och orättvisor på samma sätt. 


Jag skulle så gärna veta varför ingen tyckte om mig när jag var liten, varför jag alltid fick höra hur ful och äcklig jag var. Jag som var ett väldigt vackert litet barn. Kan inte minnas att jag någonsin medvetet gjorde något dumt, jag ville bara vara alla till lags. Jag levde stundom i en fantasivärld och delade gärna med mig av mina "lögner" (i min värld var de något helt annat. Det borde väl alla förstå att sådana fantastiska saker som de jag berättade knappast kunde vara sanna. Önskedrömmar utan verklighetsförankring var vad de var). Jag kan än idag minnas hur ont det gjorde i mig när jag blev osams med någon kompis, och hur jag utan tvekan bad om ursäkt för miljontals av saker som inte ens varit mitt fel. Jag lät mig så lätt bli nedtryckt. Några av mina gamla klasskamrater var med om samma sak. Vi var några som hade varsin starkare, överlägsen "kompis" som kunde forma oss hur som helst och få oss att lyda deras minsta vink. Jag var en marionettdocka när jag var ett barn. Så många andra höll i trådarna, och jag dansade allt vad jag kunde. Jag var värdelös. Det jag så tidigt fick inpräntat i mig kommer aldrig att lämna mig. Jag är ful, äcklig och dåligdåligdålig!


Novalee är här i helgen. Jag fullkomligt älskar den ungen, och gör vad som helst för att hon skall få en lycklig och underbar barndom. Jag vill ge henne redskapen att våga stå för sig själv, sina tankar, värderingar och känslor och för att kunna kämpa för att förverkliga sina drömmar. Jag vill överösa henne med kärlek och är beredd att dö för hennes skull. Barn är det underbaraste som finns! Jag längtar tills min allra käraste syster ska föda, så att jag kan bli världens bästa moster. Den ungen kommer ju dessutom att få "världens bästa" mamma och kanske även pappa. Kanske behöver den då inte mig, men jag vill ändå finnas där.

Fasters lilla prinsessa (Novalee alltså) var så sockersöt när hon idag skulle bädda ner mig. Det hör till en av hennes favoritsysselsättningar att beordra mig att lägga mig i sängen, stoppa om mig och sedan läsa saga för mig. Så pussade hon mig, gosade lite och smög försiktigt iväg. Hon släckte lampan, viskade "såd gott" och stängde tyst dörren. Så fort den var stängd ropade hon jättehögt "faaaaster sååååååååådeeeer!". Så gulligt! <3


När jag tänker på min barndom så kommer jag att tänka på alla de barnprogram man sett i sina dagar. Det fanns många bra när jag var liten, så att rabbla upp dem alla är ingen mening. Dock så tycker jag att de blir bara sämre och sämre med tiden. Idag är de hemska, fult tecknade och ja..Usch! Ett par barnprogram som gick när jag var liten har gett mig men för livet, Simpor och grodfötter är ett sådant. Jag har inget starkt minne av programets handling, men de otäcka karaktärerna ger mig rysningar än idag. Det handlade i alla fall om en familj snurpingar som försökte passa in i människornas samhälle.  De var iklädda läskiga kroppsstrumpor och simfötter och var riktigt otäcka. Vad jag kan se så går det inte att finna det någonstans på nätet.. Jag som skulle vilja se det igen för att utreda om det verkligen var så hemskt som jag minns det. Verkar som om Svt faktiskt har raderat det helt, kanske skäms de? Ett par bilder lyckades jag dock hitta, efter mycket möda, dessvärre visar de inte hur hemska karaktärerna såg ut..









Ett annat barnprogram jag verkligen hatade (och fortfarande ogillar skarpt) är Skrotnisse och hans vänner. Jag mår illa bara av att tänka på det och tål verkligen inte att se det. Eremiten och Ture Björkman är nog de värsta karaktärerna. Rösterna till detta program är så fruktansvärt vidriga. Helge Skog och Robert Gustavsson gör visst ett par av rösterna till dessa..Men nej. Huvva. Klarar inte ens av att tänka på det längre :P

Charlies trädgård och Bamsebjörns bilderbok var också hemska program vill jag minnas. Speciellt minns jag Bamsebjörns galna skrik "kyyyyyyyyyyyckliiiiiiiiiing" och hur oerhört förståndshandikappat denne lät när han svarade...Björnes magasin tyckte jag ganska mycket om, samtidigt som jag på något vis var rädd för Björne. Han är ju inte särskilt snäll, utan ganska självisk och ja..kanske rentav elak? Nej usch.


Huff vilken nostalgitripp det blev. Vilka barnprogram hatade/älskade du? Berätta!



På tal om barn... Jag skulle inte ha något emot att föda på detta Hello Kitty-BB! :) (är dock vansinnigt att flickor måste ha rosa och pojkar blått!)





2009-01-31 @ 15:03:55 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Man lever bara en gång...

 

 

eller? Det kan vi i dagens läge inte säkert veta. Men i mina ögon verkar det i alla fall tämligen troligt, på gott och ont.  Jag förstår mig inte på människor som dricker, tar droger, begår brott och annat, och försvarar sina gärningar med "Äsch, man lever ju bara en gång". Alldeles som om det då skulle vara befogat att förstöra det livet både för sig själv och andra.

Visst kan man använda det argumentet då man någon gång unnar sig något gott att äta eller dricka.. Det är fascinerande hur olika livsuppfattningar man kan ha. Det är så många vars liv verkar gå ut på att "ha kul" (hur man nu kan tycka att det är kul att supa sig redlöst full). Om jag nu utgår från att man lever bara en gång så vill ju jag fylla det livet med glädje och kärlek. Jag vill spendera den tiden med mina nära och kära, arbeta aktivt för att förverkliga drömmar och ta hand om det enda jag med säkerhet vet att jag måste stå ut med resten av livet; min kropp.

Damn. Dumma Internet som dör när jag har skrivit jättemycket :( Nåväl, min poäng är i varje fall att supandet inte är något att vara stolt över, och att det finns mycket bättre saker att ägna sin tid åt. Bara du kan forma din framtid, och styra över din hälsa.Jag har sagt det förr, men jag anser det vara värt att begrunda! Jag blir mer imponerad av någon som ägnar helgen åt mediterande och skogspromenader, än någon som stolt meddelar hur full han/hon varit..


2009-01-25 @ 14:25:42 Permalink Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()



Cogito, ergo sum

 

 

Sömnlösa nätter dyker alltid diverse existentiella frågor upp i mitt arma huvud och jag blir tokig på allt detta som man inte kan veta. Jag tror att det är viktigt att man kan komma fram till sina egna sanningar och en verklighetsbild som man känner sig någorlunda tillfreds med. Jag har redan konstaterat saker såsom att ingenting finns, men det är en tanke som stör mig och driver mig till vansinne.

Jag spelar huvudrollen i filmen om mitt liv, alla andra människor är bara statister. Vem som har skrivit manuset är oklart, för någon gud tror jag inte på. Kanske författas manuset eftersom beroende på vilka val jag gör. Allt kretsar kring mig och det är mina känslor och tankar som är de "rätta". Visst är det egoistiskt och inskränkt att tänka så. Men jag är inte sämre än att jag ju insett att alla andra människor troligen anser sig själva vara huvudrollsinnehavare i sina egna filmer.

När jag mår dåligt så kommer tänker jag på saker som att jag är värdelös och att allt skulle fortsätta precis som vanligt om jag försvann. Men när jag är på bättre humör så föds mer positiva funderingar kring just min existens. Det kan inte vara en slump att den spermie och det ägg som skulle bli mig (eller i alla fall min kropp) fördes samman. Det är ju egentligen en chans på miljonersmiljoner att just en jag skulle skapas. Alltså måste jag ha en funktion, ett syfte att följa här på jorden. Det är så jag vill se på det, även om det dessvärre aldrig är särskilt lätt.

Men vem/vad är egentligen jag? Jag är väldigt rädd för döden, samtidigt som jag så innerligt gärna vill tro att själva jaget inte kan dö. Själen, mitt inre, mina tankar och känslor, det som gör mig till den jag är, kan det försvinna? Jag har själv sett en död människas kropp och det liknar bara ett tomt skal. Själva personen tycks då ha lämnat kroppen. Om någon själ existerar och vid kroppens död kan lämna den, vart tar den då vägen? När bosatte sig själen i kroppen, när föds medvetandet? Jaget växer väl fram under ens uppväxt, men någon gång måste något tillkomma för att man ens ska vilja utvecklas, eller? Själen/anden bör kunna fortleva efter kroppens död-det finns ju ganska många saker som visar på det. "Spöken" och dylikt borde inte vara bara något påhittat. Jag vill tro att man i varje fall vissa personer kan välja att stanna kvar på jorden.

Det är så jobbigt att inte veta svaret på allt, samtidigt som det är skönt. Att tänka på sådana här frågor främjar intellektet, samtidigt som det känns som om det tar kål på en. Man känner sig så liten och obetydlig. Jag tänker dock försöka se mig själv som något meningsfullt.

Vad anser Du om själen, livet och döden?







2009-01-08 @ 15:18:44 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



2009

 

 

Så är det 2009 och jag är här igen. Jul och nyår var inget att hurra över, julen var kaos och nyårsafton var lugn. Men eftersom jag anser detta firande vara väldigt överskattat så är jag tämligen nöjd ändå. 2008 var det värsta året hittills i mitt 19-åringa liv. Självfallet har det funnits små ljusglimtar som kämpat för att försöka skingra mörkret.

Eftersom jag råkar vara lite besatt av listor så följer här en lista över det gångna årets bästa och värsta händelser, utifrån vad jag kommer ihåg så här på rak arm. Listorna är helt baserade på mitt liv, mina erfarenheter och åsikter.


2008:s värsta                                                                                            

  • Pappas sjukdom och död.
  • Min bror Anders död
  • Patriks död
  • Isaks flytt
  • Stockholms resan med Religion B (även om lite postivt hände också)
  • Smärtsam tid tillbringad på Öronkliniken
  • Alla onödiga, tråkiga gräl med människor jag älskar


2008:s bästa:
  • Allt festande och mys med underbara människor
  • Mina goda resultat i skolarbetet
  • Alla härliga stunder med min lilla prinsessa, Novalee
  • Fina stunder med Isak, ex resa till Uppsala och den underbara promenaden i Rättvik
  • Maiden-konsert och storsjöyran
  • Nyheten att jag ska bli moster
  • Jag har vågat kämpa för förverkligandet av mina drömmar


Ja, det får räcka så där, är ganska jobbigt att tänka på hur hemskt det varit. Men nu har jag alltså mitt 20:onde (herregud vad gammal jag känner mig!) levnadsår framför mig. Vetskapen om att jag är den viktigaste människan i mitt liv skall förhoppningsvis leda mig genom året på ett positivt sätt. Såsom så många andra känner jag mig taggad så här i början av året, och vill verkligen sätta igång med träningen, den nyttiga kosten, uppsatsskrivandet, modellandet och poesin. Men av erfarenhet vet jag att det aldrig brukar bli så fantastiskt som man får för sig. Jag ska jobba på dessa saker. Måste verkligen försöka att sätta min hälsa i fokus, utan att känna mig pressad. Man måste faktiskt stanna upp och känna/tänka efter ibland också. Det finns inget som säger att man måste göra som alla andra, för mig är det viktigaste att följa mitt hjärta, även om dess vilja ibland kan vara allt för svår att tyda. Några av de mål jag tänkt uppnå och saker jag vill ha gjort under 2009 är dessa:

  • Bättre hälsa, såväl fysisk som psykisk
  • Ha blivit publicerad igen
  • Tagit studenten, med bra betyg
  • Verkligen känt efter vad jag vill ägna mitt liv åt, och ha en preliminär framtidsplan
  • Rest
  • Lyssnat till mitt hjärta och vågat slappna av
  • Lyckats åstadkomma något här hemma
  • Låtit mina nära och kära veta hur mycket jag älskar dem, innan det är för sent.
  • Tjänat ihop lite pengar
  • Tagit körkort, eller i varje fall påbörjat teorin
  • Umgåtts massor med vänner istället för att sitta hemma och gräma mig över skolarbete

Om jag inte gör dessa saker så händer inget särskilt. De är bara riktlinjer för hur jag nu tror mig behöva leva för att kunna uppnå lycka. Kanske blir jag besviken på mig själv, men jag måste försöka lita på att de beslut jag tar är de rätta för mig, precis just då de tas i alla fall. Bara jag kan utforma mitt liv och om jag bara lyckas finna styrka och hålla inspirationen och lusten igång så kan jag göra nästan vad som helst.

Nu börjar det bli dags att krypa ner i sängen. Jag är svarthårig igen, Isak också. Han blev finare än mig, det är lite illa.

Puss på er alla, jag hoppas att ni får ett underbart år!


2009-01-06 @ 01:29:03 Permalink Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()



Mjahasså

 

 

Jag slet hårt idag. Jag bar in pellets och städade. Så när jag var mitt i städningen klev plötsligt Isak in genom dörren. Jag var inte alls beredd eftersom han ju skulle komma på tisdag. Det första jag gjorde var att skälla på honom.. Jag blev bara så chockad. Men det är kanske bra att han är här nu, det kan hjälpa mig att överleva..


Vi har varit och hämtat allra käraste syster och Zigrid på tåget. Jag fick lite försenade födelsedagspresenter. Det var trevligt, men glad kommer jag inte våga bli på minst en vecka. Har redan fått nog och vill springa härifrån. Jag orkar inte mer.


Hoppas att allt blir bättre i morgon. Hoppashoppashoppas.





2008-12-20 @ 21:50:04 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Nyare inlägg