Världen är liten

 

 

Jag har precis avslutat ett intressant telefonsamtal. Det hela började med ett missat samtal och ett röstmeddelande från Ewalill på skolan. Hon talade om att en Irene Rös hade ringt och frågat efter mig, utan att nämna sitt ärende. Ewalill kunde inte lämna ut mitt nummer, så jag ombads istället att ringa upp kvinnan i fråga, vilket jag efter viss tvekan gjorde.

Det visade sig att Irene var tremänning med min pappa, kommer från Mårdsund och att hon nu är bosatt i Hällefors. Så jag har alltså släkt här nere! Hade pappa levt så hade han troligen upplyst mig om det, men nu hade jag ingen aning, och jag hade inte direkt anat att det var det samtalet skulle handla om. Jag tycktes dock väcka viss besvikelse genom att inte besitta några konstnärliga egenskaper, men men.

Jag fick i alla fall veta att jag är välkommen på en kopp kaffe någon dag, så jag antar att jag bör acceptera det erbjudandet och ta mig iväg dit, snarast möjligt.

Jag låg sömnlös i natt och tänkte på pappa, det var riktigt hemskt. I ren desperation så önskade jag mig något slags tecken, kanske var detta ett sådant, eller också så var det bara en slump att hon just nu skulle få reda på att jag studerade här. Hur som helst så vet jag att pappa hade velat att jag skulle gå och hälsa på, så därför tänker jag göra det.

Är dock lite rädd för att jag inte skall uppnå eventuella förväntningar. Jag har ju kontakt med så få släktingar att det skulle kännas tråkigt om de inte tyckte om mig, men nej, jag tänker faktiskt bara vara mig själv...

Tänk vad världen är liten ibland!


2010-03-10 @ 17:34:10 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Usch, usch, usch!

 

 

Jag har ätit mycket mer under denna tid jag varit borta (en dryg vecka) än under hela jullovet, jag känner mig helt uppsvälld, äcklig och fet. Nej, det är ingen annan som ser det, men jag känner så väl och därför är det jobbigt för mig. Jag skulle aldrig klara av att bo hos älsklingens mor någon längre tid, för där gör man verkligen inget annat än äter, dessutom skickade hon med oss massa onyttigheter när vi åkte därifrån. Usch!

Nu blir det andra bullar iaf. Vi ska skriva in oss på gymmet idag, och jag har förhoppningsvis råd att fortsätta på yogan, och vi ska skärpa oss på matfronten. Det blir dyrt för oss att äta nyttigt och ordentligt, men det är ju egentligen verkligen värt det.

Jag är lite smått irriterad idag efter en diskussion med våran lärare. Vi ville nog egentligen få fram samma sak, men hon gjorde tydligt klart att hon inte ville höra ett ord till från mig. Vi har en uppgift nu som vi fått av en kund och våra idéer kan mycket väl komma att förverkligas. Jag ville då bara poängtera att det borde vara viktigast att börja med det uppdrag han huvudsakligen gav oss, nämligen att göra ett skyltningssystem, eftersom man måste se till kundens önskemål. Saskia ansåg dock att eftersom vi är i skolan så gör vi precis som vi vill, och hon fick det att låta som om vi kan skita i vad kunden vill, vilket gjorde mig aningen upprörd. Jag ser det som en självklarhet att kundens vilja får stå i fokus, men att man som inredare/designer kommer med förslag och sätter sin egen prägel på det man gör. Men där var vi tydligen oense, vår kära lärare och jag. Inte direkt pedagogiskt av henne. Vi borde ju i detta stadie ska lära oss hur man gör en kund nöjd, inte hur vi hävdar oss själva och kanske rentav bortser från kundens behov och önskningar.

Nej, usch!


2010-03-02 @ 11:33:17 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Jag-ett misstag?

 

 

Igår kväll slogs jag plötsligt av en tanke, något så självklart som jag inte direkt tänkt på tidigare. Jag är oönskad. Det var inte meningen att jag skulle bli till. Det är ju så uppenbart att jag inte var påtänkt utan bara råkade bli till. Pappa fyllde 50 några månader efter min födelse, ingen vill bli far vid den åldern. Jag var ett misstag, och det är därför jag hela livet känt mig misslyckad och malplacerad.

Jag fick ingen normal uppväxt med de vanliga familjeaktiviteterna, mina föräldrar var "för gamla" för att leka med mig och roa mig. Jag gick miste om så mycket och kommer nu dessutom få mista båda mina föräldrar vid alldeles för ung ålder. Må det dock dröja länge, länge innan min älskade mor försvinner!

Jag har bekanta i 20-års åldern som fortfarande har föräldrar under 50 och jag avundas dem så! Det finns så många som får växa upp och få tämligen vuxna barn innan de förlorar sina föräldrar. Inte jag. Mina barn lär troligen inte ha någon morförälder alls, och det gör mig så ont. De kommer gå miste om detsamma som jag. Det är aldrig lätt att mista sina föräldrar, men nog borde det vara lättare för dem som är 40-60 år än för oss som är kring 20.

Jag tror att jag har syskonbarn som är i min ålder (kanske äldre?) som jag aldrig har träffat, det är det nog inte många som har. Jag känner inte min egen familj, jag kände/känner nog inte ens mina föräldrar, jag har ingen aning om hur min mamma tänker och känner eller hur pappa fungerade. Ändå är de vad jag är skapad av, byggstenar från dem båda.

Jag önskar ibland att jag aldrig blivit född, fast då skulle jag ju inte ha någon vetskap om det, eller om någonting annat heller för den delen. Det  är ju ganska fascinerande att jag föddes och att jag blev just jag. Kanske var det slumpen, men det kan också ha varit förutbestämt att just en specifik spermie skulle träffa ett speciellt ägg och bilda just mig. Tänk alla de som aldrig blev till, förvisso så lider de inte av det, men ändå!

Dessa tankar för mig tillbaks till det där om när "jaget" tillkommer. När blev spermien och ägget "Marianne"? När kommer medvetandet och när börjar man forma en personlighet? Om jag inte hade blivit född vid just den tidpunkt då jag blev det, hade mitt jag då aldrig uppstått? Hade en annan kropp kunnat ha samma/snarlikt medvetande som jag? Var det där racet min enda chans att få bli förverkligad? Hade jag, som är det verkligaste och sannaste jag vet om, inte existerat annars? Om mamma eller pappa hade haft en annan partner, hade då någon del av mitt "jag" kunnat finnas i deras barn? Om mitt DNA bara varit lite, lite annorlunda, hade jag inte varit jag då? Det är skrämmande att tänka i dessa banor, och det kan driva mig till vansinne, ändå kan jag inte låta bli.


Oavsett om det var meningen eller ej så är jag tämligen säker på att jag existerar, och det borde ju vara bättre än att aldrig ha existerat. Det kan finnas "byggstenar" till så många underbara människor som aldrig kommer att bli till. Men ju mer jag tänker på detta ju mer troligt känns det att större delen av "jaget" inte har något med själva kroppen att göra. Vissa saker tar man förstås efter sina föräldrar, men man formas ju även ständigt av omgivningen.

Är existerandet något positivt eller inte? Är det som med kärlek bättre att ha älskat/existerat och förlorat än att aldrig ha älskat/existerat alls?


2010-02-10 @ 10:55:59 Permalink Funderingar Kommentarer (5) Trackbacks ()



Medmänniska!

 

 

Om jag var en av de bloggerskor som dagligen hade tusentals läsare, då skulle jag inte skriva om allt jag shoppat eller göra videoinlägg där jag visar hur jag sätter upp håret. Nej, hade jag så många läsare så skulle jag passa på att sprida något viktigt, något som verkligen spelar någon roll. Dock så verkar det som om man måste skriva meningslösa och ytliga inlägg för att bygga upp en trogen läsarskara, det känns väldigt synd. Förvisso så händer det tämligen ofta att jag skriver saker utan större innebörd, men då förväntar jag mig inte att folk skall läsa och kommentera.

Nåväl. Idag tänkte jag tipsa om en bok jag nyligen läst, Medmänniskor av Stefan Einhorn. Den finns att köpa här för en mycket billig peng. Som titeln avslöjar så handlar den om medmänniskor och allas våran roll som sådana. Det är en jätteviktig bok som alla borde ta del av, för ibland så har vi svårt att inse hur viktiga vi är och hur mycket ett vänligt ord kan göra, det kan rentav förändra en människas liv för alltid!

Denna bok fick mig faktiskt att gråta floder. Den är uppbyggd av korta historier om olika människor och deras relationer, såväl till nära vänner som till främlingar. Här finns mycket lärdom att hämta och man kan finna kraft att utvecklas som medmänniska.

Jag tänkte citera några saker som jag fastnade lite extra mycket för

"Att sträva efter att vara en bra förälder är ingen bonusuppgift utan hör till våra grundläggande skyldigheter som medmänniskor. När vi väl har skaffat barn är det vår plikt att se till så att dessa barn, som aldrig bett om att få bli födda, ska få ett så bra liv som möjligt. Ansvaret att försöka vara en god förälder är därmed oändligt."

Detta ser jag som en självklarhet, men jag råkar veta att så inte är fallet för alla. Det finns många som misshandlar och plågar sina barn, såväl fysiskt som psykiskt. Dock så är det inte alltid dessa personer medvetet gör detta, också kan man ju ha olika uppfattningar om vad som rätt och vad som är en bra uppfostran osv. Men med lite kärlek kommer man väldigt långt! Jag skulle älska mina barn villkorslöst och verkligen göra mitt allra bästa för att de skulle få bra liv, utan att vara allt för överbeskyddande.

"Vi är aldrig hjälplösa offer för vår inre värld. Det är ingen liten utmaning, men vi kan ta kommandot över våra tankar och våra känslor. När vi står och retar oss på långsamma människor i kön framför oss, kan vi lära oss att tänka om och respektera att alla inte är lika snabba. När vi blir irriterade och arga på människor som inte tycker som vi, kan vi försöka se problemet ur deras perspektiv och då ofta upptäcka att deras åsikt inte var så dum ändå. Det är vi själva som väljer mellan den goda och den mindre goda synen på våra medmänniskor"

Ovanstående ord finner jag vara mycket tänkvärda, därmed inte sagt att det är enkelt att tänka om, men somliga av oss borde verkligen försöka! Livet blir ju så mycket bättre för oss själva om vi inte irriterar oss på småsaker som långsamma människor, och för de människorna i fråga så skulle det nog vara skönt att slippa höra djupa suckar från de som står bakom i kön.

"Det är också visat att vi faktiskt njuter av att göra gott för andra. Forskning med så kallad magnetkamera har påvisat ett intressant fenomen som äger rum i våra hjärnor när vi till exempel bestämmer oss för att donera pengar till välgörande ändamål. Då aktiveras nämligen ett belöningscentrum i hjärnan som är kopplat till upplevelser av njutning. Detta så kallade mesolimbiska system blir stimulerat av bland annat god mat, sex och narkotika- och av att vi gör något gott för medmänniskor som vi inte ens känner. Det är också visat att denna region i hjärnan blir mer stimulerad av att vi ger en gåva än av att vi får en."

"Men det finns också en annan sanning, värd att lägga på minnet. Att vara människa innebär nämligen att vi någon gång då och då tvingas göra saker som inte applåderas och beundras av omgivningen. Handlingar kan vara medmänskliga trots att de väcker negativa känslor hos andra människor. Detta kan vara den högsta formen av givande, när man inte får uppskattning tillbaka och ibland också får uppleva negativa reaktioner."

Jag har funderat en hel del på om vi människor kan göra någon gärning som är helt och hållet god och osjälvisk. När vi gör något för andra så är det kanske inte enbart för deras skull utan även för den känsla av välbehag som väcks inom oss. Finns det då några helt osjälviska handlingar? Kanske spelar det ingen roll, bara andra människor blir glada av dem också. Men jag anser det vara värt att fundera kring.


2010-01-31 @ 13:39:47 Permalink Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()



Onyttigheter

 

 

Livet består av val, en del svårare än andra. Idag ställdes jag inför ett litet val som i sin tur kunde leda till ett ultimatium och få betydligt större konsekvenser. Det var ett val av det slag där man måste ta hänsyn till andra människor, men även sig själv. Trots att jag gjorde det val som kändes som det rätta, speciellt för att undvika tråkiga följder, så visade sig valet vara lite felaktigt (fast ändå rätt), kanske kan det även visa sig vara ännu värre med tiden. Det är jobbigt. Somliga saker borde man inte behöva välja, speciellt inte när någon blir sårad oavsett hur man gör.



Idag var jag på skolan på förmiddagen. Jag pratade lite med Saskia och fick inspiration. Gick hem för att börja arbeta, men så dök det upp jobbiga saker som tog all inspiration. Jag var tvungen att gråta och sova, och sen var lusten och inspirationen borta.

Jag är vansinnigt sugen på onyttigheter. Vill ha hamburgare, pizza, kebab, tårta, cupcakes, kladdkaka, cookies, brownies, kanelbullar och sockervadd! Men, jag försöker ju äta nyttigt... :(



2010-01-27 @ 15:08:25 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Meningslöshet

 

 

Det känns lite tråkigt att de blogginlägg folk kommenterar är de som känns tämligen meningslösa, medan de jag lagt ner min själ i och som verkligen betyder något, de förblir okommenterade. Bryr sig folk verkligen så mycket mer om shopping och mode än om stora problem och viktiga frågor? Det är tragiskt i såfall.

Ibland behöver jag också skriva tråkiga, vardagliga saker utan större djup, så är det ju.

Idag känns som en oerhört meningslös dag. Jag sov oroligt inatt och fick ångest varje gång väckarklockan ringde i morse. Jag ställde om den ett antal gånger när jag förstod att jag var både för trött och för förvirrad för att kunna gå på skolan. Efter lunch gick jag dock dit en stund, för att sätta mig och se allmänt dum ut tills jag blev meddelad om att det inte blev något klassmöte, och kunde smita därifrån.

Jag har knappt börjat med vårat nya projekt som är att skapa ett mönster tänkt att placeras på insidan av ett tunnelbane-tåg. Det är verkligen ingenting för mig och jag har inte särskilt mycket idéer. Vet i alla fall att jag skall utgå från temat Kärlek. Men inte tusan känner jag mig kreativ en dag som denna. Vill helst stanna i sängen och vräka i mig godis. Dock så är jag så duktig att det enda i godisväg jag har tillgängligt är 86 procentig choklad och några äckliga hampaklubbor, yay! Det är faktiskt möjligt att det är sockerbrist som får mig att må såhär, det och det faktum att ingen tycks bry sig ett jävla dugg om mig och mina ord.


2010-01-26 @ 13:40:56 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Döden, livet och verkligheten

 

 

Läste lite i älsklingens kurslitteratur i Filosofi och fann mycket intressant och tänkvärt. Här följer några citat ur boken Döden, livet och verkligheten, som jag föll för. Läs och begrunda detta, och kika även på mitt tidgare inlägg som du hittar här. Skriv sedan gärna vad Du tror om döden.


"Att filosofera är, har det sagts, att lära sig att dö"

"Det råder en viss oklarhet om vad döden är för något. Rättare sagt: det råder delade meningar om under vilka betingelser man är död.  För det första har vi diskussionerna om  hjärndöd respektive hjärtdöd. Är man död när hjärtat har slutat att fungera eller hjärnans funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort? Det ska jag inte lägga mig i. Folk är oense om detta, och ibland är de också oense om vad de är oense om. Är problemet juridiskt, medicinskt, moraliskt eller metafysiskt? Här finns stora möjligheter till förvirring"

"Många anser att döden är något ont. Somliga är rentav livrädda för döden. Vilken död är man då rädd för?  Den kroppsliga eller den personliga?  En närliggande ståndpunkt är att den kroppsliga döden inte är så mycket att vara rädd för om den inte medför personlig död. Men så enkelt är det inte. Om man skulle överleva sin kroppsliga död, så kunde det ju vara så att man skulle leva vidare i en helt annan sorts tillvaro än den man är van vid."

"Men när jag talar om "döden som sådan" syftar jag på på något som här antas gälla oss alla, nämligen det faktum att vi i framtiden kommer att vara döda- eller på själva övergången från att vara levande till att vara död. Det är alltså inte fråga om döendet, utan om det som döendet resulterar i, eller avslutas i, nämligen att man inte längre existerar, eller att man övergår till att inte längre existera."

"En gammal synpunkt på saken är följande. Den som är rädd för döden gör sig skyldig till en sorts tankfel, ty man kan inte gärna beklaga det faktum att man inte existerar efter döden, när man inte beklagar det faktum att man inte existerar före födseln. I bägge fallen är ju läget det, att man inte existerar. Varför skulle postum icke-existens vara värre än prental icke-existens?"


2010-01-25 @ 21:19:28 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Monster

 

 

Jag kommer mest troligt att dö av cancer, det är ju en härlig vetskap. Nej, jag vet inte att det är så, det är bara ett antagande jag gör. Det är liksom en tanke som föddes ganska tidigt i mig, och den lever kvar. Jag kan inte tänka mig något värre sätt att avlida på, därför kommer ödet jävlas med mig. Cancern kommer att äta upp mig inifrån, likt ett omättligt monster som ständigt är på jakt.

Jag löper nog faktiskt tämligen stor risk att drabbas av cancer. Det värsta är ju att man aldrig kan veta om, när eller var den angriper. Man kan trots allt leva med det ganska länge utan att den upptäcks, och när man väl finner den så är det oftast för sent.

Min pappas prostatacancer hade hunnit sprida sig i hela hans kropp och tagit död på honom innan den upptäcktes. Detta trots att prostatacancern varit känd några år och man vet att den väldigt ofta sprider sig till skelettet, ändå gjordes inga undersökningar av detta! Borde inte sådant utföras med jämna mellanrum för att förhindra spridningen?

Jag vill verkligen inte lida och dö såsom han gjorde och jag vill inte heller leva såsom han. Jag är rädd att bli som honom, samtidigt som han hade så många goda egenskaper jag önskar ta efter. Han var en god människa och han var älskad av alla, han var bara dålig att visa sina nära att de betydde något. Men ingen förtjänar att bli så ignorerad och felbehandlad av sjukvården som han blev. Jag kommer aldrig sluta klandra Östersund Sjukhus och hans läkares nonchalans för hans död. Läkaren verkade inte bry sig alls om att rädda hans liv. En dag kanske det är mitt liv det handlar om, mitt liv som bortprioriteras.


2010-01-22 @ 13:57:46 Permalink Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()



Fear

 

 

Jag är så oerhört irriterad på mig själv, tänk att jag alltid skall stå i min egen väg och hindra mig själv från att göra en massa saker. Trots att jag är så väl medveten om mina problem så känner jag mig inte kapabel att ta itu med dem, samtidigt som jag är livrädd för att jag senare i livet ska förbanna mig själv för allt det jag inte gjorde. Eller ännu värre, att jag skall dö innan jag hinner göra något åt mitt liv, bara på grund av denna seghet och nonchalans.

Att jag är rädd för döden är väl ingen nyhet direkt, men vad är egentligen värst, min egen eller någon närståendes död? Det sistnämnda borde anske vara det värsta eftersom det får sådana katastrofala följder för mig, jag bör inte lida av att själv vara död (men man kan aldrig veta säkert). Det vore så hemskt om jag inte hann förverkliga mina drömmar, resa och skaffa barn.

På tal om barn så är ytterligare en av mina bekanta på tjocken. Är det  på modet att skaffa barn eller är det bara att man börjar komma upp i den åldern? Fast det är ju för tusan typ 16-årigar som blir morsor! Jag beundrar dem som känner sig redo och kan hantera det, själv tänker jag minsann vänta några år, och hålla tummarna för att det inte blir försent.

Jag vill ju fortfarande vara familjens lilla ögonsten, den lilla minstingen. Men jag har tvingats att växa upp och nu känner jag bara hur de en efter en försvinner bort. När både familj och hem "försvinner", vad händer då med mig? Jag kan ju inte ens greppa tanken på att mamma tänker sälja huset. Det är så ofattbart att jag bara förlorar allt!

Nåväl, min älskling har jag förhoppningsvis kvar! Vad vore jag utan honom!? <3


2010-01-22 @ 00:18:37 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Ge mig!

 

 

Jag är rysligt less på allt just nu! Vill bara ha sommar. För stunden hatar jag lägenheten, alla mina grejer och Hällefors mer än någonsin. Bara tanken på att packa upp resväskan är ångestframkallande. Jag har så jävla mycket skit och inget utrymme att förvara det på!

Jag ogillar skarpt att jag har så svårt att skiljas från prylar och kläder. Alla smågrejer berättar ju en historia och innehåller massor utav minnen, såväl bra som dåliga, inte kan jag bara skiljas från dem! Och när det gäller kläder så kan jag inte skiljas från sådant som jag fortfarande kan ha och som är helt. Det bär mig emot att slänga ett par jättetrasiga strumpbyxor, så tokig är jag!

Jag önskar mig en garderob där alla kläder/accessoarer/skor är väl synliga och lätta att hitta. Jag vill ha en inspirerande garderob istället för bara kaos, där man alltid tar det som ligger närmast till hands. Jag vet att jag har onödigt mycket kläder och att jag inte använder hälften av dem, men lite bättre ordning skulle nog hjälpa, vill jag tro. Sedan så skulle det förstås göra mycket om jag bodde någonstans där jag kunde gå ut och behövde klä upp mig, vilket knappast är nödvändigt för att sitta i Hällefors och mögla.

Jag skulle också väldigt gärna vilja ha ett rum som jag kan fylla med alla mina fåniga små söta prylar som inte direkt fyller någon annan funktion än att vara just söta. Jag vill ha ett hypergulligt rum fullt med Hello Kitty-grejer, cupcakes och andra barnsliga ting som jag samlar på. Hade jag detta så skulle resten av hemmet förhoppningsvis inte vara så belamrat med detta trams.

Nåväl. Något positivt är i alla fall att jag har hittat min kamera så att jag nu kan sälja lite grejer på tradera och även lägga ut lite bilder här samt på facebook. Men, nu ska jag frosta av frysen och eventuellt försöka mig på att packa upp igen. Städas behövs det också..Gläsch!


2010-01-10 @ 14:08:21 Permalink Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()



Att inte existera

 

 

Det går inte en dag utan att jag tänker på döden, och det är minsann inga positiva tankar. Det är så skrämmande att den stora, fruktansvärda döden när som helst kan komma och ta någon av mina nära och kära, eller mig själv, helt utan förvarning. Hur kan man någonsin lära sig att hantera sådana tankar?

Jag vet att jag skrivit om detta ämne förut, men det betyder mycket för mig. Jag kan knappt tåla alla de som säger till mig att "Det är ingen brådska, du har ju hela livet på dig!" när jag grämer mig över allt det jag ännu inte hunnit göra. För man kan faktiskt inte veta hur mycket av "hela livet" man har kvar att leva. Med denna vetskap borde man ha lärt sig att kunna leva livet fullt ut, att leva varje dag som om den vore den sista och att inte låta något hindra en från att förverkliga sina drömmar. Ändå sitter jag här och ägnar hela dagar åt att göra just och jämt ingenting.

Ingenting. Den dagen jag dör kommer jag upphöra att existera och bli just, ingenting. Det är något så stort och överväldigande att jag bara inte kan föreställa mig hur det skulle vara. Jag ser mörker framför mig, men inte ens det lär existera i döden. Hur kan jag, som är det verkligaste jag vet, bara försvinna i intet!?

Att kroppen slutar att fungera är förståeligt, men hur kan själva "jaget" bara försvinna!? Det är ju ändå det mest troliga att det är vad det gör. Jag tror inte på något liv efter detta, även om jag innerligt önskar att jag kunde tro helhjärtat på något sådant. Om det funnits liv efter detta där våra själar, våra innersta essenser levt vidare i nya kroppar, i nya skal, då borde där också ha funnits liv innan detta. Jag har inga minnen av något tidigare liv och det är knappast troligt att det funnits något, så även om det mot all förmodan skulle finnas ett liv efter detta, så skulle jag ändå inte vara medveten om det även om jag så befann mig mitt i det.

Vi spelar alla huvudrollen i filmen om våra liv, där statisterna är många och medspelarna är färre. Jag vet att världen inte kretsar kring mig och att den förblir oförändrad efter min död. Bara 100 år efter min död kommer jag att vara helt bortglömd, det kommer att vara som om jag aldrig ens funnits. Jag, jag som tänker och känner så mycket, jag som är allt jag har, jag kommer att raderas. Dessa tankar gör mig livrädd, knäsvag och illamående.

Jag vill aldrig dö, jag vill aldrig försvinna och inget skrämmer mig mer än att inte existera, för då kan jag varken tänka eller känna. Må mitt liv bli någorlunda långt och lyckligt, och låt mig få ha min familj vid liv i många fler lyckliga år!


2010-01-09 @ 11:36:40 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Paradise Hotel

 

 

Igår hade jag oturen att se ett avsnitt av Paradise Hotel. Jag har aldrig sett på det förut då reklamen för det inte direkt framställt det på ett vis som lockat mig. Men igår kväll tog jag beslutet att inte byta kanal då det började och jag befann mig framför tv:n, dock delvis sysselsatt med annat.

Det är ju totalt vansinnigt! Jag vet inte vad som är sjukast, programidéen, människorna som deltar eller de som tittar på det. Hur fan kan man ens komma på tanken att kalla det där underhållning? Om jag har fattat saken rätt (vilket jag mest troligt har) så går allt ut på att ett gäng "snygga" killar och tjejer befinner sig på en lyxig semesterort där de är mer eller mindre instängda i ett hotell. Något dolt budskap finns där knappast, utan hela huvudmeningen är att dessa människor skall ha sex med varandra. Troligen har alla haft sex med alla vid det här laget, svartsjuka uppstår och man får kämpa för att behålla sin rumskamrat av det motsatta könet. Helt jävla absurt!

De människor som deltar verkar vara totalt blåsta. I gårdagens avsnitt kom en ny deltagare som var strippa. Hon lärde de andra tjejerna att strippa och fick det att låta som att den tjej som var minst villig till denna striptease var helt dum i huvudet som inte tog det på allvar, hon skulle minsann inte kunna bli någon strippa. Alldeles som om det vore något att sträva efter! Nej, fy fan!

Jag skulle aldrig ställa upp i detta ens för alla pengar i världen! Det finns många förnedrande och vansinnig tv-program, men detta tar nog priset! Skulle Du vilja bli känd som "hon som hade sex med den och den i tv"?


2010-01-05 @ 13:51:32 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Jag?

 

 

Hade en mycket frustrerande diskussion med älskling i natt. Vi diskuterade personligheter och hur de förändras med tiden, samt varför dessa förändringar sker. Vi verkade vara överrens om att man själv är den enda som kan förändra sig själv. Men när det gäller hur mycket som går att ändra samt hur mycket av detta som sker frivilligt så skiljde sig våra åsikter ganska mycket.

När jag ser till mig själv så ser jag mycket tydligt att jag på ett sätt är den jag alltid varit. Jag kan vänja mig av vid ovanor och jag kan välja att försöka tänka annorlunda, men innerst inte gör jag allt detta på samma sätt som jag skulle ha gjort som 10-åring. Det är svårt att förklara hur det är jag känner. Men mitt allra innersta, kärnan i mitt jag, har liksom inte förändrats under åren. Jag är mer medveten om hur jag är och kan styra mina handlingar, men den inre rösten kan jag inte förändra.

När jag var liten och tänkte på mig själv i framtiden, hur jag skulle vara i ungefär denna ålder, så hade jag alltid en bild av att jag skulle vara en annan människa, mer självsäker och framgångsrik. Jag har nu lyckats förverkliga ett par drömmar, men den lilla flickans osäkerhet har varit med mig hela tiden och det är fortfarande hon som formulerar tankarna bakom varje handling.

För mig är personligheten inte bara vad man säger och gör, utan kanske mest den man är innerst inne, det som oftast ingen annan kan komma åt.  Förstår ni hur jag menar?

Älskling och jag började bara tjafsa och det blev jobbigt. Han verkar mena att jag kan ändra på allting med mig själv, bara för att jag är medveten om många av mina fel och brister. Men jag ser det inte så. Jag kan visserligen ändra mitt beteende, men hur tankarna bakom varje handling formuleras kan jag inte styra över, därmed är jag fortfarande samma person.

Jag kan tänka att "Okej, nu ska jag inte tänka några negativa tankar" och sedan försöka undvika det, men det kommer fortfarande att vara mitt jag som talar till mig och formulerar de tankarna.

Känner att detta blev väldigt komplicerat, men så är det ju också. Jag kan knappt förstå själv hur jag fungerar, då är det minsann svårt att försöka få någon annan att förstå.

Jag vill ju tro att det i varje människa finns en kärna, ett jag, en själ/ande, eller vad man nu vill kalla det, och det är detta som gör mig till mig och särskiljer mig från dig.


2009-12-03 @ 11:30:15 Permalink Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()



Yoga

 

 

Det blev yoga igår kväll. Som väntat var jag den mest oviga av alla, men det gick ändå bättre än jag trott och var ganska roligt. Det kan mycket väl bli fler gånger, men då först nästa år tror jag minsann.

Idag var det tänkt att jag skulle göra ett nytt försök med vaccinet, men det är slut redan nu 10.38. Jag blir så jävla less. Tröstade mig med att gå på Återbruket och inhandla en byrå och en hylla, båda i teak och till ett mycket bra pris.

Resten av dagen har jag slitit med skolprojeketet som skall redovisas i morgon. Som tur var så fick jag hjälp av älskling, så nu är jag äntligen färdig. Resultatet blev inte alls vad jag hoppats på, efter allt för mycket klippande och klistrande så orkade jag tillslut inte koncentera mig. Hade tänkt att göra fler affischer då jag ju hade så många idéer, men nu lyckades jag bara åstadkomma en. Hoppas att den skall förmedla det jag försökt få fram. Älskling var så gullig när han sa "Jag klipper fort och hoppas på det bästa!", det lät liksom inte alls som något han skulle säga.

I morgon blir det redovisning och sen kan jag förhoppningsvis slappna av på riktigt. Nu är det hög tid för mig att krypa ner i sängen och försöka få lite välbehövd skönhetssömn.



2009-12-01 @ 22:39:46 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Farsdag

 

 

Idag är det farsdag och alla har en pappa, utom jag. Det känns som om alla i evigheter har pratat om vad de ska ge sina pappor. Själv har jag inte ens någon möjlighet att sätta ett ljus på graven.

Denna dag har alltid varit ångestladdad. Jag ville alltid göra pappa glad, men han var inte typen som uppskattade uppvaktning. Gav man honom något ätbart så åt han det om man hade tur, fick han en trisslott så skrapade han den men vann oftast inget, fick han en slips så hamnade den längst in i garderoben. Det var sällan man fick något "tack" och när man väl fick det var det bara av ren artighet. Jag tror/hoppas att han var tacksam även om han inte visade det. Jag skulle ha velat laga en god middag åt honom idag.

Nu har de hämtat hans kameror också. Allt det som var han försvinner bort. Hans liv suddas ut. I våra minnen och i våra hjärtan finns han alltid kvar, men ibland är det skönt med något mer påtagligt. Kamerorna var hans stora passion, nu ska de säljas allihopa. Det gör så oerhört ont. Vi kan inte påverka var de hamnar och får inte ett öre för dem själva. Han skulle vrida sig i sin grav om han visste hur det gick till. Ingen verkar bry sig om att försöka heller. Jag känner mig så maktlös. Hade jag bara haft pengar så hade jag köpt hela samlingen.

Mitt hjärta är ömt, jag är stressad och längtar hem till mamma. Helst av allt skulle jag vilja vrida tillbaks klockan till den tid då den största sorgen som fanns i mitt liv var när Gudrun åkte hemifrån efter att ha varit på besök. Ibland kunde jag vara ledsen i veckor, så inte var det roligt, men nu har jag upplevt sorg av helt andra slag, som inte är lika lätt att hantera.

Jag skulle behöva en stor kram och en burk Ben and Jerry's.





2009-11-08 @ 16:25:03 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



In hell

 

 


Jag är så jävla less på alla människor som inte kan bete sig som folk när de är berusade. I helgen var det utgång i Örebro som gällde. Jag fick känna mig som en tråkig gammal tant bara för att jag drack måttligt, tog varannan vatten, inte köpte något på krogen eller drack efter klockan 24. Dessutom hade jag med mig bekväma skor att byta till. Jag är knappast smartare eller förståndigare än någon annan, men jag har lärt mig av mina misstag och försöker att ta hand om mig själv. Det är illa när vuxna människor dricker sig redlösa och beter sig som svin. Jag blev exempelvis trampad på på dansgolvet ett antal gånger, av samma kille. Varje gång träffade han på fotknölen och jag vek mig dubbel av smärta. Inte ens en ursäkt fick jag. Om jag råkar trampa på någon så vänder jag mig automatiskt om och ber om ursäkt, dock så brukar personen redan vara försvunnen, men det hör väl ändå till vanligt folkvett att man ursäktar sig?

Varför blir så  många saker acceptabla på krogen, som aldrig skulle godtas exempelvis på stan en vanlig dag? Många kvinnor bryr sig inte om att de blir tafsade på eller får förnedrande, sexistiska kommentarer på krogen. Men hade det hänt på arbetsplatsen eller dylikt så hade de flesta genast gjort en anmälan.

För någon dag sedan, mitt i veckan, så väcktes jag ur min skönhetssömn av att en hop skitungar stod utanför vårat hus. De var uppenbart berusade, skrålade, skrek och bråkade som galningar. De var så oerhört högljudda och det är så vansinnigt respektlöst. Hela kvarteret borde ha blivit väckta. Det är förjävligt.


Men nej, alla eländiga aspackade personer är varken det viktigaste eller det värsta i mitt liv nu. Det känns som om precis hela världen är emot mig. Brödet jag bakade här om dagen blev misslyckat, jag har gjort illa mig på alla tänkbara vis, jag har misslyckats med allt jag tagit mig ann, det är kallt och jävligt, jag är stressad och lyckas inte uppnå mina mål, jag kommer få betala dubbel frakt för en hamsterbur på vift, datorn bråkar med mig och slänger bort de program jag ska använda, jag plågas av mardrömmar om nätterna.. Ja, jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är inte många rätt nu inte. Det spelar ingen roll hur positivt jag än försöker tänka. Jag känner mig så totalt värdelös just nu.

Kanske värst av allt är att min älskling inte mår bra alls här i Hällefors, utan hatar den jävla hålan. Det viktigaste för mig är ändå att han mår bra. Men jag känner mig så maktlös och vet inte vad jag ska kunna göra. Just nu lutar det dock åt att jag måste hoppa av utbildningen så att vi kan flytta härifrån. Det känns dessvärre förjävligt att ge upp också.


2009-10-15 @ 09:59:22 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Frostnatt

 

 

Jag känner mig totalt värdelös. Jag är helt utmattad, har ingen inspiration och är extremt dålig på detta. Jodå, jag visste att det skulle vara en utmaning att studera något jag verkligen inte kan, jag är ju liksom här för att lära mig. Ändå så känns det jättejobbigt just nu. Designprocessen är verkligen krävande och påfrestande. Jag kan inte rita och inte pyssla. Självfallet ska vi skissa massor, och bygga modeller. Jag blir jättestressad och får ångest. "Alla andra" är så duktiga och gör så fina saker. Själv tycks jag inte bli helt klar med något av projekten.

Jag är väl bortskämd. Jag är van vid att vara bra på det jag gör och att helt enkelt undvika att nyttja de sidor som inte är mina starkaste. Trots det har jag ju försatt mig i en situation där jag inte kan använda mig av mina färdigheter, utan istället känner mig dum och dålig.

Att instruktionerna om vad exakt det är vi skall göra ständigt ändras gör inte saken bättre. För tillfället skapar vi koncepthus, baserade på olika stolklassiker. Till en början verkade det som om huset skulle vara inspirerat av stolen och ha samma koncept, men inte se ut som den. Sedan fick jag (och andra med mig) uppfattningen att huset skulle se ut i princip som stolen och att man direkt skulle kunna se vilken stol man utgått från. Men nu helt plötsligt så har somliga fått kritik då de gjort hus som liknar stolarna för mycket.

Själv har jag inte kommit långt alls med detta, jag har kört fast och är rädd att göra "fel". Jag har svårt att ta kritik när det gäller saker jag kämpat hårt med, och känner mig dessutom ovanligt känslig för stunden. Att behöva "skrota" något jag lagt ner tid och energi på skulle få mig att gå sönder inombords. Tidspressen gör mig handlingsförlamad och de fantastiska idéer jag har i mitt huvud vägrar att låta sig återskapas på papper eller som modell. Kommer jag någonsin lära mig att hantera detta?


Idag har jag äntligen varit hos frissan, så nu ser jag inte fullt lika hemsk ut som tidigare. Frisörskan tyckte att jag ser ut som Lisbeth Salander. Jag tog det verkligen som en komplimang och mådde riktigt bra en stund. Men sen tog förnuftet över. Jag ser inte alls ut som henne, i varje fall inte såsom jag tänker mig att hon ser ut enligt böckerna. Och framför allt, även om jag skulle vara lik henne till utseendet så är jag ju inte alls som henne till sättet. Jag är inte smart, stark och genialisk. Jag är ingen Salander, även om jag kanske leker med elden.


Dagens ord kommer från Junie, och är: Snöstorm


Dagens dikt:


Det är kallt nu
de isande vindarna
blåser tvärs igenom
mitt ärrade hjärta
och det känns
som om
jag befinner mig
mitt i en
kvävande, fruktansvärd
snöstorm
och jag undrar om
jag kanske borde
släppa taget
och följa med
snön dit där
isarna aldrig smälter


2009-09-15 @ 15:50:10 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Misery

 

 

Är det såhär livet skall vara? I så fall vill jag nog inte vara med!

Trots det faktum att jag själv valt att studera och att mina skoldagar är tämligen slappa, så ogillar jag denna tillvaro. När jag kommer hem från skolan är jag helt slut. När jag har lagat mat, ätit och duschat så stupar jag i säng. Helgerna sover jag bort, utmattad som jag är. Är det det här som kallas för liv? När skall man hinna leva då?

Det värsta är att vardagen lär bli ännu hårdare när man börjar arbeta heltid (vilket man ju förväntas göra!). Jag vill inte ha det såhär. Jag vill ta vara på den tid jag har och fylla den med vänskap, kärlek och glädje, inte med arbete och sömn. Nu har jag i alla fall möjlighet att gå hem till älskling på mina raster, men ändå så känns det som om jag knappt har någon tid för honom. Jag är sur och stressad när jag kommer hem på eftermiddagarna.

Jag må vara knäpp som inte vill leva något vanligt svenssonliv. Jag anser mig inte vara ett dugg bättre än någon annan, och jag begriper att man behöver pengar för att överleva. Ändå vill jag fly från alla de krav och måsten som finns i detta samhälle. Jag vill leva mitt liv så att jag blir tillfredsställd. Jag måste själv få välja vad jag vill prioritera. Mina egna mål och drömmar, mina nära och kära, det är vad jag värdesätter och vill ägna mitt liv åt. Kalla mig självisk och idiotisk, men låt mig inte behöva lida av era val!


Ja, när det gäller vissa saker så kan man faktiskt fatta egna beslut. Visst väljer vi alla fel väg ibland, misshandlar våra kroppar och ignorerar våra innersta önskningar, men så länge vi är medvetna om det så har vi möjligheten att sluta. Jag skall göra mitt yttersta för att hinna med det jag vill när jag kommer hem efter skolan och jag skall ägna massor av tid åt att låta de älskade veta hur mycket de betyder!



2009-08-30 @ 14:41:53 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Le mots

 

 

Ord. Ingenting finns. Ord är bara ett påhitt, något människan tror sig ha skapat för att uttrycka sina tankar och känslor. Orden har ju ingen betydelse, de är bara bokstäver, vilka inte har något egentligt värde. Ändå så är ord något av det allra bästa jag vet. De kan beskriva så enormt mycket och har sådan kraft.  Ja, jag är väl lite kluven. Men ibland måste man ju försöka förlika sig med tanken att man lever här och nu (även om jag inte ens är säker på  att jag existerar) samt att man därför ska göra det bästa möjliga av sin tid på jorden, vilket jag gör med hjälp av ord.

Så länge jag kan tro på en djupare mening och något så mycket större än mig själv, jorden och universum så känns det också viktigt att kunna släppa de tankarna ibland för att bara vara och njuta av tillvaron.Filosofin är oändlig, men ibland måste jag försöka förminska den och göra den lätthanterlig, annars skulle jag nog bli tokig.

Visst känns det lockande att en dag som denna (då utstädning av lägenhet skall ske) kunna tänka att det faktiskt inte spelar någon roll huruvida jag städat eller inte, eftersom inget här är verkligt. Fast jag vet ju att en sådan småsak som ett välstädat hem faktiskt kan betyda mycket för somliga människor och göra deras liv bättre. Man måste vara ödmjuk och öppen, vilket jag verkligen försöker med.

Ord kanske är lite som pengar, något som många värdesätter jättemycket, trots att det mestadels ställer till med problem. Eller, vad tycker du?

Vilket ord tycker du mest om, och varför?


2009-08-10 @ 14:26:24 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()



Vilse

 

 

Nu var det länge sedan jag skrev igen, tänk så slarvig jag börjar bli. Men det har varit väldigt fullt upp den senaste tiden. Jag har hunnit med att plocka smultron, vara i Havsnäs, bada, fiska, leka, shoppa loss på IKEA och en massa annat. De närmaste veckorna är fullspäckade. Flyttkalas i morgon, sen blir det Urkult, kryssning och akutstädning innan vi flyttar.

I kväll har Thorbjörn och jag varit på bio. Vi såg Public enemy. Den var inte alls lika fantastisk som jag hoppats på, men liksom allt med  underbara Johnny Depp så var den helt klart sevärd, och inte tråkig en sekund. Efteråt gick vi förbi krogstråket. Plötsligt kom ångesten flygandes. Jag känner mig så gammal och tråkig.

Måste man vara ung och dum? Måste man njuta av att supa sig aspackad, trängas i folkmassor, ha sex med så många som möjligt etc? Ibland önskar jag nästan att jag inte tänkte så mycket, att jag kunde vara dum. Kanske njuter man mer av livet då. Jag vill ha ut så mycket som möjligt av mitt liv och har satt upp mål som jag troligen aldrig kommer att nå. Kanske hade det varit bättre om jag bara eftersträvade fyllor och sex. Nej, jag får inte tänka så. Men att kunna slappna av, dansa och njuta av umgänge med massa folk skulle vara trevligt. Det är något jag får öva på, jag vet att jag har det inom mig. Jag kan ju inte ska behöva vara så vettig jämt, ibland måste man få glömma allt för att sedan bli påmind om vad det är som verkligen betyder något här i världen.


För övrigt så tycker jag att alla som läser detta ska köpa min bok Järnvägsskrot, som innehåller mycket tänkvärt. Jag skriver för att jag vill, kan och måste. Det är min plikt att dela med mig av mitt inre för att hjälpa andra och få dem att känna sig mindre ensamma.

Nu ska jag sova, det blir en lång och förhoppningsvis rolig dag i morgon. Hoppas att det kommer mycket folk på festen, men det är många som lämnat återbud, kanske är jag inte värd att säga hejdå till.


Puss.


2009-07-25 @ 00:56:01 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Tidigare inlägg Nyare inlägg