Kom hem
För ett år sedan var det en av de sorgligaste och hemskaste dagarna i mitt liv, bara 21:a april förra året var värre. Jag förstår inte hur världen kunnat fortsätta snurra, hur himlen undgått att ramla ner och hur i hela friden det kommer sig att jag ännu är vid liv. För ett år sedan begravdes min älskade pappa. Jag finner inga ord för att beskriva hur fruktansvärt det var. Jag har förresten namnsdag idag också. Det påminner mig om att folk på pappas begravning gratulerade mig på namnsdagen, det kändes så fel och vansinnigt. Jag menar, vad tänker man på då? "Den stackars faderslösa tösen blir säkert glad om vi gratulerar henne på namnsdagen, då glömmer hon nog allt elände"? Nej, jag vet att de menade väl..Men ändå.
Om det inte hade varit för min älskade, familjen, Novalee och vännerna så hade jag knappast suttit här idag, beredd att ta studenten om ett par månader. Det var ju för övrigt något jag skulle göra så att pappa skulle bli stolt över mig. Kunde jag ta studenten med höga betyg så skulle han se på mig med andra ögon, önskade jag. Nu kommer han inte finnas där. Men jag intalar mig ändå att han kommer vara där med mig och glädjas, jag hoppas så innerligt att det är så. Annars förlorar det mesta mening.
Till pappa:
Så många gånger
har jag viskat
skrikit,
och vrålat,
gråtit
saknat
och längtat
efter dig
pappa, kom hem!
Så många nätter
har jag vridit mig
kvidit,
och svettats
i drömmen
hoppats och önskat
att du skall
finnas kvar
pappa, kom hem!
Så många gånger
har jag återupplevt
din bortgång igen
och igen
hatat cancer
och världen
dött inombords
av sorg
pappa, kom hem!
Så många gånger
har jag tänkt
på dig
kommit ihåg dig
som den du
var innerst inne
och du finns
för alltid i mitt hjärta
pappa, du är hemma!
2009-04-04 @ 20:53:01 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (2) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/