Människor

 

 

Jag var på extremt dåligt humör när jag somnade igår kväll. Det kändes som om hela världen vilade på mina axlar, jag var frustrerad och kände mig helt maktlös. Jag var väldigt upprörd över det kvinnoförtryck som råder här i världen, och över de kvinnor som själva väljer att blunda för det, och/eller rent av inte bryr sig.

Först när män och kvinnor är jämställda kan vi ta tag i och lösa de större problemen vi har. För mig är det en självklarhet att jag själv skall ha samma värde som en karl, därför är det också självklart att vara feminist. Att vara kvinna utan att vara feminist är som att skita sig själv i ansiktet.

Jag anstränger mig verkligen för att inte se kön utan istället bara människor, individer. Men jag har ändå såsom de flesta andra formats till en kvinna, med allt vad det idag innebär. Ända sedan barnsben har jag fått lära mig hur jag skall vara och det är starkt inpräntat i mig. Ska man skilja på manligt och kvinnligt så som vi gärna gör så är jag väldigt svag typiska "kvinnosaker". Jag tycker om allt som glittrar, att bära kjol och klänning (gärna rosa), att laga mat och jag älskar barn. Visst är det troligt att jag lärt mig att det är ok för mig att tycka om dessa saker, men jag har i alla fall insett att jag inte måste tycka om dem och att jag inte behöver avstå från andra saker bara för att passa in i en mall. Jag är jag. Jag är ett neutrum.


Ingen skall behöva fara illa på grund av sitt kön. Inte heller på grund av sina åsikter, ursprung, religion etc. Alla måste få en chans att finna sina innersta jag och att leva i harmoni med jaget.


"Man föds inte till kvinna,man blir det"




För övrigt så är jag på mycket bättre humör idag. Jag vaknade i princip med ett leende på läpparna och har lyckats behålla det hela dagen, trots att det varit en ganska jobbig dag. Jag har pratat om svåra saker som tär på mina krafter och jag har också varit ute och gått i ca 1.5 h. Hälsade på min älskade mamma på Remonthagen.

Har blivit kallad till ännu fler antagningsintervjuer nu. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan omöjligt fara på alla, och jag har inte ens råd/tid/möjlighet att ta mig till den som känns allra viktigast, det gör ont. Måste lösa detta på nåt sätt, men gud vet hur! Eller nej, gud finns inte så inte ens han/hon/den/det vet hur.



2009-04-28 @ 21:22:19 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback