Cogito, ergo sum

 

 

Sömnlösa nätter dyker alltid diverse existentiella frågor upp i mitt arma huvud och jag blir tokig på allt detta som man inte kan veta. Jag tror att det är viktigt att man kan komma fram till sina egna sanningar och en verklighetsbild som man känner sig någorlunda tillfreds med. Jag har redan konstaterat saker såsom att ingenting finns, men det är en tanke som stör mig och driver mig till vansinne.

Jag spelar huvudrollen i filmen om mitt liv, alla andra människor är bara statister. Vem som har skrivit manuset är oklart, för någon gud tror jag inte på. Kanske författas manuset eftersom beroende på vilka val jag gör. Allt kretsar kring mig och det är mina känslor och tankar som är de "rätta". Visst är det egoistiskt och inskränkt att tänka så. Men jag är inte sämre än att jag ju insett att alla andra människor troligen anser sig själva vara huvudrollsinnehavare i sina egna filmer.

När jag mår dåligt så kommer tänker jag på saker som att jag är värdelös och att allt skulle fortsätta precis som vanligt om jag försvann. Men när jag är på bättre humör så föds mer positiva funderingar kring just min existens. Det kan inte vara en slump att den spermie och det ägg som skulle bli mig (eller i alla fall min kropp) fördes samman. Det är ju egentligen en chans på miljonersmiljoner att just en jag skulle skapas. Alltså måste jag ha en funktion, ett syfte att följa här på jorden. Det är så jag vill se på det, även om det dessvärre aldrig är särskilt lätt.

Men vem/vad är egentligen jag? Jag är väldigt rädd för döden, samtidigt som jag så innerligt gärna vill tro att själva jaget inte kan dö. Själen, mitt inre, mina tankar och känslor, det som gör mig till den jag är, kan det försvinna? Jag har själv sett en död människas kropp och det liknar bara ett tomt skal. Själva personen tycks då ha lämnat kroppen. Om någon själ existerar och vid kroppens död kan lämna den, vart tar den då vägen? När bosatte sig själen i kroppen, när föds medvetandet? Jaget växer väl fram under ens uppväxt, men någon gång måste något tillkomma för att man ens ska vilja utvecklas, eller? Själen/anden bör kunna fortleva efter kroppens död-det finns ju ganska många saker som visar på det. "Spöken" och dylikt borde inte vara bara något påhittat. Jag vill tro att man i varje fall vissa personer kan välja att stanna kvar på jorden.

Det är så jobbigt att inte veta svaret på allt, samtidigt som det är skönt. Att tänka på sådana här frågor främjar intellektet, samtidigt som det känns som om det tar kål på en. Man känner sig så liten och obetydlig. Jag tänker dock försöka se mig själv som något meningsfullt.

Vad anser Du om själen, livet och döden?








2009-01-08 @ 15:18:44 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Kommentarer

Postat av: Junie

som jag sa igår så tror jag inte att livet kretsar kring mig, kring "jaget", personligen tror jag snarare att vi alla är ganska obetydliga här i den stora världen. Även jag. Det enda syftet vi har är att föra vår art vidare. Enligt mig. Nu är jag tråkig, men det är det enda jag kan föreställa mig ^^


2009-01-08 @ 19:33:16
URL: http://jujju.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback