Förlåtelse och godhet

 

 


Vilken dag! Man har alltid fullt upp när Novalee är här. Nu en stund innan hon skulle åka hem till Joel och bada så busade vi oss alldeles utmattade. Vi lekte tagen, kurragömma och gjorde en massa knas. Vi bildade en hög av skratt på golvet och hon var riktigt go och underbar. Tidigare under dagen har hon varit lite småtjurig, men den här stunden var superhärlig. Jag älskar när hon skrattar hjärtligt, från djupet av sin lilla kropp. Livet får liksom en helt annan betydelse när man tillåter barnet i sig att komma fram och leka, något jag ofta är väldigt dålig på. Men ja..Den här ungen kan stundom få mig att engagera mig mer helhjärtat än någonsin förr. 




Efter att ha läst boken Oceaner mellan oss, som jag fick i julklapp av Isaks föräldrar, så väcktes några funderingar. Skall jag vara ärlig så har jag lite svårt för allt tjat om Gud i den, men grundberättelsen var ändå fin. Det handlade mycket om att "Kärlek är när människor förlåter varandra", och även om det kommer från Bibeln så tycker jag att det är något att ta fasta på. Förlåtelsen är ju faktiskt något av det allra finaste som finns. Jag brukar säga att man kan lära sig acceptera saker, men aldrig glömma och aldrig förlåta. Nu är jag nog beredd att erkänna att jag mest troligt haft fel. Kanske är det nästan tvärtom. Man kan förlåta, men inte glömma och acceptera..Eller? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag vill plötsligt tro på förlåtelsens kraft. Hur svårt saker och ting än kan vara, och i dagens läge är för mig, så önskar jag ju inget hellre än att bli förlåten för det onda jag gjort mot de jag älskar. Jag som inte ens har trott på äkta förlåtelse brukar väldigt ofta be om ursäkt för småsaker, kanske förlorar ordet sin betydelse då? På samma sätt som hata och älska som inte bör missbrukas?

Kanske är det lättare för troende att förlåta. De kan "förstå" att Gud haft något särskilt i åtanke då han sett till att onda gärningar begåtts. Bör man förlåta, och hur lätt ska man göra det? Hur vet man att ursäkten kommer direkt från någons hjärta och inte är bara en tom fras?

Jag vet inte hur jag skall kunna be om ursäkt till de jag sårat, för jag kan liksom inte tänka mig att de skulle förlåta.. Är det egoistiskt att be om förlåtelse?


Vad tror Du om förlåtelsen? Är det något som ens existerar? Är det viktigt, ja rentav nödvändigt?


På tal om egoism...Är det inte så att allt vi människor gör är för våran egen skull? Om jag gör något riktigt snällt mot någon annan, är det då inte (om än undermedvetet) för att jag själv ska känna mig som en god människa? Finns det pur godhet? Jag skulle kunna se det som en god gärning att offra mitt liv för någon, men är inte till och med det bara för min egen skull? Om personen jag dog för istället hade dött och jag hade varit vid liv, så hade jag ju fått skuldkänslor och dåligt samvete för att jag inte gjort något..?




2009-01-31 @ 18:31:06 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()



Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback