Memento te mortalem esse
If my life were a fairytale...
Det var en gång för inte alltför länge sedan en ung kvinna vid namn Marianne. Hon bodde mitt i den djupaste av skogar i ett rött hus, tillsammans med sin ömma moder. En tidig morgon när Marianne vaknade så fann hon att marken var alldeles täck av sockervaddsfluffig pudersnö. Hon visste direkt att det skulle innebära akrobatiska morgonövningar samt hårt arbete för att bereda en väg åt sin moder. Dessutom hade ett hårt täcke av is lagt sig över marken samt över nödvändiga ting, så hon fick använda all värme hon hyste i sitt hjärta för att smälta den. Därmed kom hon att frysa enormt mycket hela dagen, ända in i själen. Men det var det värt såklart.
Marianne färdades lång väg för att sedan utmattad och frusen lägga sig att sova. Skönhetssömnen var hennes bästa vän och fick hennes läppar att le ett strålande leende som med ens värmde upp hennes lilla kropp. Efter att ha drömt söta drömmar om cupcakes och gulliga kattungar var hon därför varm igen och redo att bege sig ut på nya äventyr.
Den eftermiddagen kom Marianne att möta döden. Hon tvingades ta ställning dess innebörd och existens. Döden svepte sin svarta kappa över henne och tatuerade in sitt namn i hennes hjärta. Hon ville se på döden som en dessert efter livets måltid, en sockersöt dessert som väckte mättnad och välbehag. Det var inte lätt att försöka behålla den synen efter att ha mött honom och insett att han besitter all makt samt förmågan att rycka bort de mest älskade människorna. Marianne med sitt varma, goda hjärta hade mycket svårt att hata, men döden väckte sådan ilska hos henne. Hur skulle hon kunna älska något som tog ifrån henne allt det positiva hon visste av? Nej, det gick inte. Han ägde henne och vetskapen om att han när som helst kunde föra med sig henne till sitt rike fick henne att leva återstoden av sitt liv fullt ut.
2009-03-23 @ 21:03:42 Permalink Dikter/Skrivande Kommentarer (1) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/