Jag-ett misstag?
Igår kväll slogs jag plötsligt av en tanke, något så självklart som jag inte direkt tänkt på tidigare. Jag är oönskad. Det var inte meningen att jag skulle bli till. Det är ju så uppenbart att jag inte var påtänkt utan bara råkade bli till. Pappa fyllde 50 några månader efter min födelse, ingen vill bli far vid den åldern. Jag var ett misstag, och det är därför jag hela livet känt mig misslyckad och malplacerad.
Jag fick ingen normal uppväxt med de vanliga familjeaktiviteterna, mina föräldrar var "för gamla" för att leka med mig och roa mig. Jag gick miste om så mycket och kommer nu dessutom få mista båda mina föräldrar vid alldeles för ung ålder. Må det dock dröja länge, länge innan min älskade mor försvinner!
Jag har bekanta i 20-års åldern som fortfarande har föräldrar under 50 och jag avundas dem så! Det finns så många som får växa upp och få tämligen vuxna barn innan de förlorar sina föräldrar. Inte jag. Mina barn lär troligen inte ha någon morförälder alls, och det gör mig så ont. De kommer gå miste om detsamma som jag. Det är aldrig lätt att mista sina föräldrar, men nog borde det vara lättare för dem som är 40-60 år än för oss som är kring 20.
Jag tror att jag har syskonbarn som är i min ålder (kanske äldre?) som jag aldrig har träffat, det är det nog inte många som har. Jag känner inte min egen familj, jag kände/känner nog inte ens mina föräldrar, jag har ingen aning om hur min mamma tänker och känner eller hur pappa fungerade. Ändå är de vad jag är skapad av, byggstenar från dem båda.
Jag önskar ibland att jag aldrig blivit född, fast då skulle jag ju inte ha någon vetskap om det, eller om någonting annat heller för den delen. Det är ju ganska fascinerande att jag föddes och att jag blev just jag. Kanske var det slumpen, men det kan också ha varit förutbestämt att just en specifik spermie skulle träffa ett speciellt ägg och bilda just mig. Tänk alla de som aldrig blev till, förvisso så lider de inte av det, men ändå!
Dessa tankar för mig tillbaks till det där om när "jaget" tillkommer. När blev spermien och ägget "Marianne"? När kommer medvetandet och när börjar man forma en personlighet? Om jag inte hade blivit född vid just den tidpunkt då jag blev det, hade mitt jag då aldrig uppstått? Hade en annan kropp kunnat ha samma/snarlikt medvetande som jag? Var det där racet min enda chans att få bli förverkligad? Hade jag, som är det verkligaste och sannaste jag vet om, inte existerat annars? Om mamma eller pappa hade haft en annan partner, hade då någon del av mitt "jag" kunnat finnas i deras barn? Om mitt DNA bara varit lite, lite annorlunda, hade jag inte varit jag då? Det är skrämmande att tänka i dessa banor, och det kan driva mig till vansinne, ändå kan jag inte låta bli.
Oavsett om det var meningen eller ej så är jag tämligen säker på att jag existerar, och det borde ju vara bättre än att aldrig ha existerat. Det kan finnas "byggstenar" till så många underbara människor som aldrig kommer att bli till. Men ju mer jag tänker på detta ju mer troligt känns det att större delen av "jaget" inte har något med själva kroppen att göra. Vissa saker tar man förstås efter sina föräldrar, men man formas ju även ständigt av omgivningen.
Är existerandet något positivt eller inte? Är det som med kärlek bättre att ha älskat/existerat och förlorat än att aldrig ha älskat/existerat alls?
2010-02-10 @ 10:55:59 Permalink Funderingar Kommentarer (5) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/