Monster
Jag kommer mest troligt att dö av cancer, det är ju en härlig vetskap. Nej, jag vet inte att det är så, det är bara ett antagande jag gör. Det är liksom en tanke som föddes ganska tidigt i mig, och den lever kvar. Jag kan inte tänka mig något värre sätt att avlida på, därför kommer ödet jävlas med mig. Cancern kommer att äta upp mig inifrån, likt ett omättligt monster som ständigt är på jakt.
Jag löper nog faktiskt tämligen stor risk att drabbas av cancer. Det värsta är ju att man aldrig kan veta om, när eller var den angriper. Man kan trots allt leva med det ganska länge utan att den upptäcks, och när man väl finner den så är det oftast för sent.
Min pappas prostatacancer hade hunnit sprida sig i hela hans kropp och tagit död på honom innan den upptäcktes. Detta trots att prostatacancern varit känd några år och man vet att den väldigt ofta sprider sig till skelettet, ändå gjordes inga undersökningar av detta! Borde inte sådant utföras med jämna mellanrum för att förhindra spridningen?
Jag vill verkligen inte lida och dö såsom han gjorde och jag vill inte heller leva såsom han. Jag är rädd att bli som honom, samtidigt som han hade så många goda egenskaper jag önskar ta efter. Han var en god människa och han var älskad av alla, han var bara dålig att visa sina nära att de betydde något. Men ingen förtjänar att bli så ignorerad och felbehandlad av sjukvården som han blev. Jag kommer aldrig sluta klandra Östersund Sjukhus och hans läkares nonchalans för hans död. Läkaren verkade inte bry sig alls om att rädda hans liv. En dag kanske det är mitt liv det handlar om, mitt liv som bortprioriteras.
2010-01-22 @ 13:57:46 Permalink Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/