Unga föräldrar
Jag tänkte på detta med att skaffa barn. Jag älskar små, söta bebisar och jag blir alldeles varm inombords så fort jag ser en liten sötnos på stan. Vill verkligen ha egna, och ibland känns det som om jag vill ha dem omedelbart. Men efter att ha umgåtts ett tag med en 4-åring så inser jag att jag absolut inte skulle palla att skaffa barn än. Det är ju dessutom jag vill hinna med i mitt liv.
Och även om livet inte blir förstört bara för att man skaffar barn så blir det betydligt svårare att ta sig för saker, såsom att studera eller resa. Ens liv handlar inte längre i första hand om en sjäv, utan barnet måste alltid komma i första hand. Bajsblöjor och sömnlösa nätter är bara ett par av alla de saker som är jobbiga och svåra med ett barn.
Som förälder skall man ju dessutom uppfostra sitt barn (vilket verkar vara nog så svårt) och ge det alla de redskap det behöver för att bli en god människa. Man måste lära barnet skilja på rätt och fel samt alla de sociala normer som råder.
Detta för mig osökt in på unga, ensamstående mammor. Vad har de att lära ut till sina barn? Många av dem (absolut inte alla, men troligtvis fler än hälften) skulle kunna säga "oj, jag blev aspackad och råkade ha oskyddat sex". Hur kan någon som knappt kan ta hand om sig själv ta hand om någon annan och lära ut hur livet bör levas?
Så många under 20 skaffar barn, och få av dem har fasta förhållanden. De är starka som klarar av det och som vågar ta beslutet att behålla barnen, men är de verkligen redo? Många av unga jag känner som skaffat barn är de som alltid brukade vara fullast på fester och som var de barnsligaste. Skall man tro att de genast växte med ansvaret och blev ansvarsfulla vuxna så fort barnet kom ut?
Jag har verkligen förståelse för att man vill ha en söt liten bebis, men tänker man på att barnet växer? Det kommer inte alltid vara lika litet och sött, och inser man att man skall ägna de nästkommande 18 året åt att ta hand om och försörja barnet? Det är i alla fall delvis den tanken som hindrar mig från att skaffa barn än på några år.
Skulle jag då av "misstag" bli gravid så skulle jag inte kunna göra abort, det skall jag erkänna. Jag har inte mycket till övers för alla de som använder abort som något slags preventivmedel. Jag känner någon som innan sin 20-års dag gjort minst 6 aborter, det är ju helt absurt! Kan man inte skydda sig och se till att "misstagen" inte sker så borde man heller inte vara redo att skaffa barn. Det är inte alls svårt att använda preventivmedel och förhindra att bli gravid.
Jag menar inte på något vis att jag är emot unga föräldrar, för känner de sig verkligen redo så är jag glad för deras skull, jag önskar bara att fler skulle vara helt säkra på sin sak så att barn slapp fara illa. Jag har sett tonårsmammor både röka och drick alkohol med ammande barn i famnen... Detta kan förstås även förekomma bland äldre mammor, jag menar inte så.
Att ha en pappa med i bilden känns viktigt, även om det förstås varierar från fall till fall hur bra det funkar. Men att själv uppfostra ett barn måste vara oerhört svårt!
Jag vill kunna ge mina barn det bästa i livet och ge dem grundförutsättningen att bli starka och goda människor som kan stå på sina egna ben och förverkliga sina drömmar. Jag vill dessutom vara i ett stadigt förhållande där jag känner mig trygg och övertygad om att det kommer att hålla för alltid (även om det förstås kan komma att förändras med tiden, om man har otur) Mitt liv måste få vara bara mitt ett tag till innan jag vill låta någon annan styra det.
Jag nöjer mig med att få gosa och leka med mina syskonbarn, det duger så fint för mig tills det blir min tur!
Skulle vara intressant att höra hur ni läsare tänkt när ni skaffat barn, har ni känt er redo innan eller har det kommit efteråt, eller kanske inte alls?
Och lycka till alla föräldrar där ute, speciellt ni som är unga och ensamstående!
2010-07-28 @ 19:45:25 Permalink Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()
www.bloglovin.com/
www.l8nyberg.se/